Nu är vi inne på de sista självande dagarna i Nepal. Den 6 juni flyger vi härifrån.
De sista dagarna har vi valt att spendera i Bhaktapur som ligger en halvtimme öster om centrala Kathmandu. Staden kallas av många för ”Nepals kulturhuvudstad”. Idag är Bhaktapur i princip ihopväxt med Kathmandu och kan väl egentligen ses som en förort. Men det gör den inte mindre sevärd.
Durbar square in Bhaktapur blev illa tilltygat i jordbävningen. Till vänster syns ”55 window palace”.
Bhaktapur har en historia som sträcker sig ända tillbaka till 800-talet och var faktiskt Nepals huvudstad mellan 1200-talet och 1500-talet.
Staden var en av de bäst bevarade kulturminnesplatserna i Nepal. Tyvärr blev jordbävningen 2015 (Läs mer här>>) förödande för Bhaktapur. En hel gata med gamla traditionella byggnader förstördes helt. Turligt nog var det bara ett fåtal av alla tempel som som förstördes.
Men när vi vandrar runt på de gamla stenbelagda gatorna här i Bhaktapur denna dag i juni 2017 är katastrofen fortfarande synlig. Det jobbas frenetiskt med att städa upp tegel, grus och sand och på andra håll restaureras skadade byggnader. Stora delar av torgen är avstängda på grund av röran.
Men det finns fortfarande mycket att titta på. Vi bor på ett litet mysigt vandrarhem mitt inne i smeten i en av alla små gränder. ”Nyatapola guesthouse” är inte bara ett boende. På entréplanet säljer den lilla familjen som driver stället bland annat lerkrukor.
Bhaktapur är känt just för sina unika lerkrukor som tillverkas här varje dag. Nyatapola guesthouse ligger inte långt från ”Pottery Square” där krukmakarna jobbar för fullt. Mitt på torget torkas mängder med nygjorda krukor i solen innan de ska brännas i ugnen.
Pottery square.
I ett skjul i kanten av torget sitter en medelålders man och drejar på traditionellt sätt med en snurrande träplatta. Den gråa leran formas smidigt till rätt form när hans händer skickligt glider fram och tillbaka över leran som snurrar framför honom. Det är imponerande, jag blir stående och tittar på hans hantverk i vad som känns som en evighet.
Lera är inte allt i Bhaktapur. Överallt i de små gränderna finns lokala hantverkare som vill sälja just sina produkter. Målningar, träskulpturer, vackra tyger för att bara nämna lite grann.
Flöjter i trä till salu på ett av torgen.
Vi ägnar ett par timmar till att vandra runt i Bhaktapur och bara betrakta vardagslivet. Jag älskar det. Bara titta och njuta. Inte springa runt som en turist och knäppa bilder på allt och alla. Vi sätter oss ner på ett av torgen och bara suger i oss det sista av Nepal.
Taumadhi Square drabbades inte lika hårt av jordbävningen som Durbar Square in Bhaktapur.
Nyatapola Pagoda på Taumadhi Square.
Dattatreya Temple.
En äldre man i den traditionella huvudbonaden tittar på mig. Han ler med hela ansiktet och munnen som saknar flertalet tänder.
– Namaste, säger han och håller upp händerna mot varandra framför bröstet.
Jag svarar med samma gest. Han förstår inte ett ord engelska och jag kan inte mycket nepali. Men det gör inget, för glädjens språk pratar vi alla. Ett leende räcker långt.
Där sitter vi tillsammans på en stenmur mitt på torget och fortsätter betrakta myllret av folk, mopeder och hundar. Jag behöver ingen paradisstrand med en paraplydrink och solnedgång för att njuta av världen. Ibland räcker det med ett torg som sjuder av liv och historia.
Jag suger in verkligheten så hårt jag kan.
På tisdag flyger vi till London. En helt annan verklighet.
Det blir ju alltid så när man varit ute och rest.
Härliga bilder och inspirerande text.
Kommentarer är stängda.