Jag blev helt tom på ord häromdagen. Efter en full dag av dykning och sedan god thaimat till middag la jag mig i sängen, plockade upp telefonen från sängbordet (där den legat avstängd hela dagen) och skrev några meddelanden till familj och vänner.
Innan det var dags att stänga ögonen tog jag en snabb vända i Facebookflödet för att se vad mina vänner har för sig.
Där hade en gammal klasskamrat från många år tillbaka skrivit något som fick mig att, som sagt, bli helt tom på ord.
Det hela handlade om att deras kabel till stadsnätet hade gått sönder. Småbarnsfamiljen hade nu alltså inget internet och tv för en tid. Detta var skrivit i versaler som för att understryka hur jobbigt detta var. Tydligen var barnen i tristess. Facebook-statusen avslutas med kontentan att familjen får se hur länge ”barnen överlever utan uppkoppling”.
LÄS MER – Patrik: Jag lever på resande fot – hur funkar ekonomin? >>
Jag blev helt tom som sagt. Var har vi liksom hamnat? Det här är ju inga nyheter direkt. Jag vet att barn idag har väldigt mycket skärmtid. Men nu blev det så svart på vitt. På riktigt på något vis. Inte bara statistik och rapporter. Ett livs levande exempel rakt framför mina ögon. Barnen blir uttråkade utan internet? Borde det inte vara tvärtom?
Sverige har en sådan otroligt vacker natur och vi har tillgång till alla delar av den tillskillnad mot många andra länder. Ut och se den! Varje dag! Jag växte upp med en mor som ständigt sa ”Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder”. Sen tog hon med oss ut på äventyr i skog och mark. Tillsammans hoppade vi i lerpölar, klättrade i träd, byggde kojor, paddlade kanot, byggde snögubbar, smutsade ner oss och hade otroligt roligt. Nästan hela dagarna varje helg under min uppväxt var jag utomhus.
Mörkt, kallt och blött på vintern? Inga problem. Vi var ute. Mamma fick kämpa för att få oss att komma in.
När vi blev äldre var vi ute hela helgen. Då sov vi över i skogen. I tält eller ett vindskydd.
LÄS MER: ”Lägg undan telefonen – se världen på riktigt” >>
Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder.
Som tonåring var jag oftast ute från att skolan slutade till ibland tio-elva-tiden på kvällen. Vi spelade fotboll på sommaren och ishockey på vintern.
När jag var i Sverige nu i somras bodde jag hos mamma. Käkade vi frukost hemma, med radion eller tv:n i bakgrunden? Nej, vi packade en korg med fil, müsli, jordgubbar, nybakt bröd och honungsmelon och drog till klipporna nere vid vattnet. Vi lämnade telefonerna hemma. Vi tittade på vågorna som skvalpade, hörde fåglarna kvittra och såg en kajak tyst skära genom vattnet ute på fjärden. Vi behövde inte vara uppkopplade.
Numera kollar jag aldrig på tv. Jag har inte ägt en tv på typ 10 år. Jag saknar det inte. När jag är ute och dyker varje dag ligger telefonen avstängd hemma. Ute på havet finns ingen mottagning eller internet.
Jag har min telefon och dator som ett arbetsredskap och ett sätt att hålla kontakt med familj och vänner. Min underhållning? Den får jag på annat håll. Om jag inte har något internet, då innebär det bara att jag inte kan messa familjen eller jobba. Och det kan ju alltid vänta. Vi är ganska ofta utan internet, här i Thailand blir det strömavbrott titt som tätt och ibland funkar det bara inte.
Det är så oerhört ledsamt att se vad jag såg på Facebook. Barnen blir alltså uttråkade om de inte har internet? Så det ända roliga de har är att vara framför skärmarna? Utan skärmtid och internet eller tv hamnar de i tristess? Tänk vad många roliga grejer de missar? Tänk vad mycket de hade kunnat göra utomhus? Varje minut framför en skärm är en missad minut av naturen.
Jag har inget emot att barn använder paddor och smartphones. De kan göra mycket för lärandet och skolan och så vidare. Men när det kommer till en punkt där barnen blir uttråkade för att de inte har uppkoppling – då är det väl för mycket? Är de inte bättre att vara ute och lära barnen gilla naturen – speciellt i denna klimatföränderliga tid.
Jag dömer ingen. Folk får leva sitt liv som de vill. Men ni missar ju så mycket kul och vackert?
Utvecklingen är skrämmande. Jag var med om samma sak för 15 år sedan. Detta var långt innan smartphones och sociala medier men beroendet av internet var fruktansvärt att begrunda. Vårt internet var nere i 3 dagar och jag var förbannad. Orkade inte åka in till biblioteket för att sitta vid nätet utan fick lida i 3 dagar. De första 24 timmarna var jobbiga. Abstinens! Vad skulle man nu göra utan internet? Kolla på tv, började läsa böcker. La tid på andra saker som jag aldrig gjort tidigare. Efter 36 timmar började jag vänja mig vid att inte ha internet. Efter 3 dagar var jag nästan ledsen över att internet var tillbaka. Hade vant mig nu…
Tyvärr utgörs hela vår vardag av internet idag men visst kan man vänta med att introducera ungarna för internet. Tur att jag mer och mer börjar avvika från internet. Folk lever sina liv i sina mobiler och har tappat bort hur man kommunicerar med varandra öga mot öga..
Det är ju det. Vänjer man sig att vara utan så saknar man det inte. Vi behöver inte internet dagligen.
Kommentarer är stängda.