Hoppa till innehåll

Anders Krasse: ”Kebnekaise on a bootstrap”

En ung student i min närmaste omgivning framkastade en dag ett förslag om att vi tillsammans skulle bestiga Kebnekaise. Jag protesterade lamt och nämnde något om min bristande alpina erfarenhet. Dessutom var jag tämligen otränad, vilket jag fick skriftliga bevis på vid ett motionslopp nyligen. En period av övertalning startade och efter ett par veckor började jag på allvar tro att det regelbundet arrangerades pensionärsresor till sydtoppen.

kebnekaise3

På väg mot Kebnekaise.

Mitt nästa argument mot att medverka på en så avlägsen expedition var materialkostnaderna. Jag hade googlat en del utrustningslistor och kommit fram till att min månadsbudget inte ens skulle räcka till en ryggsäck. Friluftsliv har visserligen alltid tilltalat mig, men jag har aldrig förstått vikten av att ha professionell utrustning. Således fanns bara ”vanliga kläder” att tillgå för detta äventyr.

Inget fick dock stoppa denna idé. Min dotter hade kasserat en 50-liters ryggsäck som fått mycket stryk efter 3 långresor. Visserligen fanns där någon reva och något blixtlås som inte fungerade, men å andra sidan var nästan alla remmar hela. Dessutom fanns det många dragkedjor som fungerade och som före detta hälsopedagog ska ju fokusera på det friska, eller hur?

En efter en ramlade saker på plats och jag insåg snart att det inte fanns någon lag som reglerade att man måste ha kända logotyper på sin utrustning.

Visserligen kanske så kallad ”riktig utrustning” är lättare än mina kasserade 90-talsprylar, men i detta läge befann jag mig i ett mentalt tillstånd av övertygelse om att jag var ung och stark.
”Herregud, det är inte Everest vi snackar om! Kebnekaise är ju en promenad i parken i jämförelse! Det är ju för jisse namn en vandringsled snarare än klättring! Jag skulle kunna gå i min fars avlagda golfskor om det skulle knipa! Det är sommar, man behöver inte ens långkalsonger!”

Ungefär så gick snacket hemma i Mårdaklev. Tjenare! Den inställningen skulle jag senare bittert få ångra, och jag riskerar nu en livstid av tråkningar från de som tvingats lyssna på min naiva inställning.

Efter att ha plockat ihop något som liknade en komplett friluftsutrustning för den kommande expeditionen till en total kostnad av 0 kronor kände jag en stor inre glädje och min tilltro till att göra debut som alpinist var total. Det fanns dock andra hinder. Mat, övernattningar och resa. Försäkringar behövdes inte eftersom jag i detta skede var odödlig.

Matfrågan löstes innan resan på ett välkänt varuhus i min närhet. (De har gula påsar och deras personal är regelbundet med i Kanal 5) För någon hundring fick jag havregryn, müsli och de konserver som skulle täcka mitt behov av långsamma kolhydrater under de veckor som resan skulle ta. Någon läsare kan här kanske känna att havregrynsgröt och müsli kan låta något enahanda som daglig föda i två veckor? Det kanske stämmer, men det går. Och med lite russin och jordnötter får man såväl sötma som sälta. Dessutom var detta en budgetresa med fokus på natur och upplevelser, så ett par veckor med enahanda mat skulle jag kunna tugga i mig, så att säga.

Övernattningarna skedde i bilen, så kallad vild camping i tält enligt gällande allemansrätt eller hos vänner och bekanta. Kostnad således 0 kronor.

Resekostnaderna var den enda egentliga kostnaden. Jag ska inte gå in i detalj, men det började med en minibuss som skulle transporteras från mina trakter till Luleå. Genom en sida som heter Skjutsgruppen och andra grupper på sociala medier kan man idag hitta massor av människor som ibland ska åt samma håll som en själv. På detta sätt kan man ibland få trevligt sällskap på resan samt delade bränslekostnader. Win-win, som det kallas.

Nikkaluokta. Här slutar vägen och vandringen till Kebnekaise börjar.

Nikkaluokta. Här slutar vägen och vandringen till Kebnekaise börjar. Helikoptrarna körde i skytteltrafik med Stockholmare som inte orkade gå de två milen till Fjällstationen.

Hur det gick med den så kallade bergsbestigningen? Låt mig bara kort konstatera att det gick bra, såtillvida att jag uppenbarligen överlevde och nu är såpass återställd att jag kan skriva om det. Men det var förknippat med svåra umbäranden för mig personligen. Främst berodde nog detta på att mina fysiska förberedelser inskränkte sig till enklare snickeriarbeten hemma på gården kombinerat med cirka 20 års kolhydratuppladdning. Jag var helt slut redan efter promenaden från Nikkaluokta till Fjällstationen, jag var ännu mer slut redan vid Kitteldalen och det var med mina sista krafter som jag hasade mig upp på ”Kebnes” granntopp Vierramvare. Jag var helt övertygad att det bästa för alla var att lämna min kropp uppe på Vierramvare och låta det bli ytterligare ett stenröse där uppe. Min 20-åriga alpinistkollega i sällskapet lyckade på något sätt tala ner mig i den så kallade Kaffedalen som man måste passera innan man åter ger sig på själva Kebnekaise. Hur jag för egen maskin lyckades ta mig vidare upp på sydtoppen är obegripligt.

kebnekaise6 kebnekaise5 kebnekaise1

Som sig bör skulle det tas selfies upp på toppen. Eftersom sikten var begränsad av ett moln denna dag så valde vi att inleda ett parti schack jämte toppinnen. Givetvis hade jag ett litet portabelt schackspel med mig i ryggsäcken. (Har inte alla det?) De små schackpjäserna i plast hade en lite magnet i botten som gjorde att de stod stabilt i den styva kulingen uppe på toppen. Om det var världsrekord i högst belägna schackparti vet jag inte, men sannolikt var det världens snabbaste remi.

Världens snabbaste remi?

Världens snabbaste remi?

Man glömmer fort de svåra umbäranden man genomgått. Tillbaka i Sydsverige efter en härlig och billig resa googlade jag på ”Climb Kilimanjaro”.

Min tanke var här att ”om jag klarat 2000 meter så borde jag klara 6000 meter”…

Tyvärr gäller inte allemansrätten i Tanzania. Myndigheterna verkar ha bestämt att alla måste ingå i en organiserad klättring annars blir man portad från berget. Utan att ha lusläst allt i ämnet verkar det vara förknippat med en kostnad på mellan 10 och 50 tusenlappar att vandra uppför detta berg, resan oräknad.

Framtiden får utvisa om det även kan bli Kilimanjaro on a bootstrap.

Gilla ”Ett annat liv” på Facebook för att inte missa en enda bokstav av Anders Krasse:

anders