Elin: Kärlek utan gränser – sträck ut armarna och fall fritt

Ja syster, du hade rätt. Du varnade mig att inte falla för hårt, men vad gör man om man redan tappat balansen? Du sa att det skulle bli svårt att bli kär i någon på andra sidan jorden, men om knäna redan är gjorda av gelé är det omöjligt att försöka resa sig igen.

Han hade bruna runda ögon och ett födelsemärke i pannan. Hans skjortor var alltid för stora och jag hade aldrig sett så små korkskruvar som de vid hans tinningar. Vi blev kära klockan tre på natten i en hammock när jag pussade hans kind med mörkrött läppstift och han bad mig låta märket av mina läppar sitta kvar på hans hud. Jag hade kolsyra i hela kroppen men vad hjälper det om man inte tror på kärlek över landgränser. Vad hjälper det att ha någon nära om man samtidigt är så oåtkomligt långt ifrån varandra.

Det har hänt många jag känner och det har hänt mig, relationer som smulas ner till ingenting i oro för den oförutsägbara framtiden. Att falla för en person när man är ute och reser är att falla handlöst, fritt fall ner i ovissheten. Det är läskigt att påbörja en relation i ett land där visumet löper ut och hemresebiljetten redan är bokad. Det är läskigt för kanske kommer man behöva satsa allt, kanske måste man ge upp någonting viktigt för att bevara någonting viktigare. Eller så når inte kärleken över hela Atlanten och för att skydda sig själv från den smärtan gör man slut på någonting vackert innan det ens har hunnit börja. Det är synd, för är man en person som reser mycket och ser hela världen som sitt hem så kommer man på så vis aldrig att våga släppa in någon.

Jag hade redan börjat lukta honom i håret och fått svettiga handflator när han sa att han inte vågade. Han tog slut på oss när hjärtat brann som mest och i efterhand är jag inte ens säker på vilket som varade längst, kärleken medan den fanns eller tomheten i mellangärdet när den var över. Jag vet bara att det var värt det, kärleken var värd det. För även om vi aldrig kommer att ha våra namn på samma adress så har jag fått känna lugnet i att somna mot någon hjärtslag. Jag vet hur det känns att vilja vara någon så nära att man inte slutar kramas trots att grönsakerna bränner fast i stekpannan. Jag har känt det oförklarligt varma som sprider sig i bröstet av fingrar mot min panna och jag har fått blickar som får mig att älska mig själv. Lyckan i att göra ingenting så länge man får vara nära och tryggheten i att vara tysta tillsammans utan att försöka komma på någonting att säga. Allt det är värt det.

Vi kan inte planera livet och vi kan inte planera kärlek, vi pratar framtidsutsikter men egentligen har vi inte en aning. Jag ser inte min tid i Australien som en tidsstolpe, en period som börjar och tar slut och sen fortsätter det riktiga livet när jag kommer hem. Livet är här och nu och vi kan gå miste om toppen om vi aldrig våga chansa och kanske landa på botten. Jag vet att så länge jag reser så kommer jag sakna, längta och vänta, men om jag hade gått miste om alla människor jag träffat längs med vägen för att slippa säga hejdå, vad hade jag då haft kvar? I slutändan är väl kärlek det allt går ut på och jag tror att om vi släpper kontrollen så kan magiska saker hända.

Min näsa gömd i dina mörkbruna korkskruvar och mina läppar vilandes mot dina fräkniga axlar. Vad finns det att säga till någon man är så förbannat kär i men redan vet att man inte kan vara med? Trots att min kärlekshistoria slutade olyckligt skulle jag göra det om och om igen och jag är stolt över mig själv att jag var modig nog att inte sätta stopp för en lycka som hade kunnat bli. För kärlek är mod, och har du modet att låta ditt hjärta brinna för någon från andra sidan jordklotet så kommer det att berika ditt liv, hur länge lågan än varar. Så om ni någon gång tappar balansen råder jag er att sträcka ut armarna och falla fritt, var i världen ni än befinner er.