Två år sedan jordbävningen i Nepal – Josefine berättar

Vid lunchtid lördagen den 25 april 2015 drabbades Nepal av en 7.8 magnitud stark jordbävning, den värsta på 80 år. Katastrofen dödade 9 000 människor och miljontals blev av med sina hem. En av de största anledningarna till att jag engagerar mig för jordbävningsdrabbade i Nepal är min personliga anknytning till händelsen.

Jag upplevde jordbävningen inklämd i en minibus tillsammans med 11 barn. Vår plan för dagen var att besöka några huvudstaden Katmandus största sevärdheter – Swayambhunath temple och Durbar Square. Barnen var förväntansfulla över att se platser de aldrig tidigare besökt. Deras lycka förvandlades snabbt till oro när vår buss plötsligt började skaka kraftigt. Barnen skrek och var rädda. Motorcyklister föll till marken och jordens kraftiga skakande gjorde att byggnader i vår omgivning rasade ihop. Det tog ett tag tills jag kopplade att det var en jordbävning jag upplevde.

Vi var mitt inne i Katmandu centrum. Efter det första skalvet tog vi oss till en gräsplan där vi upplevde flera efterskalv. Vår omgivning var fylld av chockade människor som antingen fått sina hem förstörda eller var rädda att befinna sig inomhus. Alla var oroliga då de inte kunde nå sina nära och kära eftersom varken elektricitet och telefoni fungerade, och kände osäkerhet över vad som skulle hända härnäst.

Det tog oss fyra timmar att gå tillbaka till utkanten av Katmandu, där jag bodde tillsammans med barnen och deras familj. Och vi gick snabbt! Gatorna var fulla av människor som tog sig fram till fots. Vi såg stora sprickor i vägarna, raserade hus och skadade människor. Efter att vi tagit oss fram genom ett kaosartat Katmandu kom vi hem och lyckligtvis var resten av familjen också oskadda. Vi hade väldig tur. Om vi begett oss iväg tidigare som planerat hade vi befunnit oss vid Durbar Square vid jordbävningen – ett område där många byggnader förvandlades till ruiner.

I drygt en vecka bodde jag utomhus tillsammans med lokalbefolkningen under en enkel tältkonstruktion. Många i området bodde i tältläger utomhus i månader då deras hem var förstörda. Efter den första jordbävningen upplevde jag flera större efterskalv. Marken skakade ofta, och efter varje gång kände jag en stor lättnad och tacksamhet över att jag och mina vänner var oskadda.

Att bo utomhus var kallt och förutom att jorden ofta skakade upplevde vi kraftigt regn och åskstormar. Vårt tält läckte in vatten på flera ställen, och vi var många som skulle samsas på en liten yta i skydd mot det dåliga vädret. Jag fick endast ett par timmars sömn per natt på grund av de obekväma nätterna utomhus.

Jordbävningen var en overklig, intensiv och skakande upplevelse för mig, men efter en vecka kunde jag återvända hem till säkerhet. Det är svårt att föreställa sig hur katastrofen var för lokalbefolkningen – de som förlorat nära och kära, sina hem och sina tillhörigheter. Jordbävningen påverkade mig på flera sätt. Den fick mig att inse att livet är skört och orättvist. Ett redan fattigt land som Nepal drabbas hårt av katastrofer såsom jordbävningar, speciellt de 80% av invånarna som bor på landsbygden. Vi människor ser oss ofta som jordens härskare, men vi kan inte mäta oss mot vår högst levande och mäktiga moder jord.

Jag lämnade Nepal i missmod. Fortfarande, två år senare, har landet inte återhämtat sig från katastrofen. I byn Majhigaun bor de flesta i hem som återigen hade raserats vid en kommande jordbävning. Detta är en stor anledning till att jag lägger ner mycket av min tid och kraft som projektledare för Together for Sustainable Reconstructions insamling för jordbävningsdrabbade. Lika klyschigt som det är sant – ingen kan göra allt, men alla kan göra något.