Det är väldigt intressant när en tittar på sig själv från ett utifrånperspektiv. ”Hur fanken hamnade jag här?”
Upphängda boysenbärsbuskar.
Det är precis så jag tänker när jag står där i boysenbärssnåren och hänger upp buske efter buske på en stålvajer, gren efter gren. Jag har aldrig gjort något liknande förut och ska jag vara ärlig har jag nog aldrig ens ätit ett boysenbär, hur smakar dem?
Det är precis det här som ett liv utanför ekorrhjulet gör med mig. Det försätter mig i nya situationer och tar mig till nya platser och människomöten. Det tar med hela mitt sinne och mitt fysiska jag på en berg-och-dal-bana som jag inte ens visste fanns när jag var liten. Det är en åktur med full fart av unika upplevelser och äventyr som får hjärnan att tänka både en, två och tre gånger på vad den verkligen vill göra med sitt liv.
LÄS MER: Working Holiday-visum i Nya Zeeland – så fungerar det >>
Jag har fem sinnen och dem har min hjärna och mitt hjärta tillsammans bestämt sig för att använda till fullo. Jag är inte längre i förarsätet, nu åker jag bara med. Jag lyssnar slaviskt på vad mina två organ säger åt mig. Livet blir en virvelvind där varje beslut, varje riktning och varje upplevelse spelar en roll och har en mening.
Kanske är inte ett jobb i boysenbärssnåren direkt något jag drömde om när jag bokade min flygbiljett ut i världen den där dagen för över tre år sedan. Men jag är fullt övertygad om att det här jobbet också spelar en roll i mitt liv. Vem vet vad det kommer leda till? Govänner, glöm aldrig poeten Karin Boyes berömda ord: ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”
Jobbet med boysenbär är ett litet steg på vägen mot den där drömmen och pengarna vi tjänar på att hänga upp grenar kan vi nu spendera på en rolig roadtrip i ett hörn av Nya Zeeland.
Jobbet var dessutom bara två veckor. Två veckor går fort, speciellt om en har roligt. Och tur som vi hade så var det mestadels 15 grader och strålande sol på en blå himmel när vi stretade på där mellan raderna av buskar. 15 grader mitt i vintern? Japp, Nya Zeelands vinter är inte sååå kall.
LÄS MER – Patrik: ”Så är det att vara Digital Nomad” >>
Nu är det återigen dags att åka ut och rulla med vår mysiga campervan ”Ralph”. Vi tar sikte på en del av Nya Zeeland som enligt de flesta inte är så värst upptäckt av turister. ”East Cape” – Nya Zeelands östligaste spets. En halvö täckt av höga berg och kullar. Otillgängligt, mystiskt och vackert. Kustvägen slingrar sig som en sjöorm runt bergen och jag har en känsla av att det blir många vykortslika utsiktsplatser att stanna på.
Vänta bara!
