Där satt vi på en balkong i Laos huvudstad Vientiane. Tre vänner i olika åldrar från olika delar av världen. John tittar på mig med sina buskiga ögonbryn innan han flinande lägger ner sitt nästa kort i triumf och tar upp ölflaskan för att dricka en klunk.
Ross på andra sidan slänger ner sina kort i frustration och böjer sig bort mot kassen för att lirka fram nästa öl.
Till hans förtret är den slut. Bara tompavor kvar. Och ser man till kortspelet ser det ut att bli en lång kväll.
Det luktar sådär som det bara gör i asiatiska städer. Någon blandning av avgaser och sopor. Lite sådär så man rynkar på näsan i början men vänjer sig vid efter ett tag.
Klockan har precis passerat midnatt och det är lugnt i Vientiane. Staden sover, men långt borta hör vi en avlägsen bil.
Ross plirar med ögonen. Han har öl i sikte. Tyvärr har hostelet vi bor på stängt dörrarna. Efter midnatt släpper de varken in eller ut någon på grund av säkerhet.
Vi bor mitt i smeten och tänker att någonstans måste det ju finnas ett ställe som fortfarande är öppet och säljer dem bruna stora ”Beer Lao”-flaskorna.
Nu måste vi bara komma på ett sätt att bryta oss ut från vårt – tillfälliga – hem.
Gilla ”Ett annat liv” på Facebook för fler roliga reseanekdoter, bilder, tips och resereportage:
Vi bodde på första våningen på hostelet Youth Inn i Laos huvudstad Vientiane.
John sätter händerna på balkongräcket och kisar ner med sina vid den här tidpunkten alkoholpåverkade ögon. Det ser högt ut konstaterar han. Trots att vi bara bor på första våningen.
Vi noterar att det från just vår balkong faktiskt finns en stege. Det är bara ett litet problem. Det sista steget slutar närmare 2,5 meter från marken. Det krävs ett djärvt hopp som kan sluta med både det ena och det andra. Speciellt när man är lite rund under fötterna.
Efter ett kort rådslag bestäms att jag ska vara balkongvakt och hålla utkik. Det är ju trots allt förbjudet att lämna hostelet vid den här tidpunkten. John och Ross börjar färden nerför stegen och det går faktiskt bra.
Väl nere på gatan stannar en moped. En ladyboy. Alltså en man som klär sig och låter som en kvinna för er som inte känner till ordet. Det kryllar av dem här – och man ska vara försiktig. De förför västerländska män för att sedan råna dem.
Hon, eller ja, han, eller kanske helt enkelt hen erbjuder sig att köra till närmaste ställe där vi kan köpa öl. På ett villkor. Bara en kan åka med.
Ross och John tittar på varandra. Och sedan på mig. Vi nickar. John hoppar upp.
– Jag springer bredvid, det går bra, säger Ross.
Självklart har han inte en chans mot mopeden och där försvinner John runt hörnet sittandes bak på en moped körd av en ladyboy. Ross springer allt vad han kan och är också han snart utom sikte från min position på balkongen.
Där sitter jag mitt i natten väntandes på två vänner som följt med en ladyboy. Lite på kanelen kändes såklart väntan olidligt lång. Oroligt.
Men till slut kommer de gåendes i andra änden av gatan. Skrattandes och skålandes. Puh, det har gått bra, tänker jag.
Där kunde historien slutat. Men klättringen tillbaka skulle visa sig bli svårare än vi trott. De når såklart inte upp till stegen. Lösningen blir att klättra på en gammal cykel som står lutad mot väggen under stegen. John blir förste man till rakning. Misslyckandet är brutalt. Fallet hårt. Ljudvolymen hög.
Och den blir högre. Ut genom huvudentrén kommer ägaren av hostelet utfarande skrikande och gormande med ett baseballträ i högsta hugg. Han jagar John och Ross ner längs gatan.
– Det är bara vi, vi bor ju här, skriker de samtidigt som de lägger benen på ryggen.
När John till slut kan stanna i skydd bakom en större buske och ägaren lugnat ner sig blir han igenkänd.
– Jo, men det är ju ni. Jag känner igen din tröja, säger ägaren flåsandes.
– Jag trodde ni var tjuvar, säger han fortfarande irriterad.
– Varför sa ni inte bara till att ni ville komma ut, frågar han med stora ögon.
Han säger att han självklart hade öppnat dörrarna.
John och Ross blir insläppta och gör mig åter sällskap på balkongen. Nu med nyinköpta ölflaskor. De berättar vad som hände där borta.
– Jag kom ikapp mopeden vid affären precis när de stannat, berättar Ross.
– Tre stora män väntade på oss och omringade mopeden.
De berättar för mig att den ladyboy som kört mopeden skyddad av de tre männen böjde sig fram med handen i riktning under bältet.
– Jag har läst att då ska man hålla händerna på fickorna så de inte norpar plånboken, så det gjorde vi, säger Ross.
Kvinnan, eller mannen om du så vill, grabbar då tag om både Johns och Ross kronjuveler istället.
– De vill att man ska hålla sig för pungen av ren reflex så tar de plånboken, fortsätter Ross.
John ler stort. Nästan fånigt. Jag kan såklart inte låta bli att undra hur han kan le åt denna uppenbart läskiga situation de just varit med om.
– Hon sa att jag hade störst.
Han ler ännu större.
