Ibland känner jag mig så tillfreds här bland pastellfärger och nya fräknar. Det är då jag sitter på caféer så länge att jag börjar tugga på sugröret i kokosnöten. Stirrar på inget och filosoferar om allt, malplacerad med mina djupa tankar om livet mitt bland obekymrade ölklunkande backpackers.
Tills jag slits ner till ett nytt djup av mig själv. Där jag dyker utan tuber och kippar efter luft, kämpar mot vågor av hemlängtan. För att sedan spolas upp på paradisstranden igen och sola mig i påminnelsen om att jag är här för att lära mig att simma bättre. Simma med lugna, trygga simtag av självförståelse och egenvärde. Simma med tillit till mig själv att jag inte kommer att drunkna även om jag släpper livbojarna av destruktiva beteendemönster. För förr eller senare kommer jag att sticka mig på ett rev och när luften ur badringen pyser ut måste jag kunna flyta själv.
Förra veckan hände precis detta. Just som varje dag började se likadan ut stack livet ner sitt finger i min vardagsgryta och rörde om litegrann. Under ett oförglömligt dygn på stranden Haad Yuan började jag hänga med en grupp fransmän vars liv verkade vara en enda stor fest. Alla hade de långa saltvattenlockar som tvinnade sig till dreads under deras solblekta kepsar. Med tatueringar och småsår över hela benen kunde jag se att de levde för dagen. Jag fick sitta bak på deras motorcyklar och kände lyckoruset lika starkt som rädslan när de åkte slalom mellan bilarna och släppte händerna om styret.
När helgen var slut och jag skulle åka hem till mitt tält igen erbjöd de mig att flytta in i deras bungalow. Jag tvekade, en del av mig ville inte lämna mitt lilla tält vid stranden och en känsla i magen sa att jag då inte skulle få den tiden för mig själv som jag kommit hit för. De insisterade och jag sa ja, mest för sällskapets och bekvämlighetens skull. Det hade varit skönt med en säker plats att ställa ner väskan på, få en dusch och lite distraktion från mina filosoferingar.
Magen har ju som känt alltid rätt och det visade sig ganska snabbt att detta umgänge inte var vad jag behövde. Helgen med killarna på Haad Yuan hade varit jätterolig men deras dagar såg väldigt olika ut från vad mina hittills hade gjort och ganska snabbt glömde jag bort mig själv och mitt mission. De var alla väldigt generösa personer, men i det otillgängliga läget de bodde på var jag mer eller mindre beroende av deras dagsplaner för att ta mig någonstans. Utan att märka det hade jag gått från att fokusera på bara mig till att fokusera på bara dem. Jag blev väldigt självmedveten i deras sällskap och märkte snabbt hur gamla beteendemönster hos mig själv där jag vill vara andra till lags och inte vara i vägen gjorde sig påminda.
Först blev jag besviken på mig själv och såg de här fyra dagarna som en paus i min spirituella resa. Jag var ledsen för att jag hade tappat banan och jag kände det som att jag slösat tid och energi på andra som jag var här för att lägga på mig själv. Sedan mindes jag att allting jag är med om är en del av vägen jag färdas på. Att jag istället borde se detta som en viktig påminnelse om sidor av mig själv som jag behöver vara medveten om. Jag är på en resa där jag upptäcker mig själv och försöker jobba med vad jag hittar, och faktum är att detta kanske var ett av de viktigaste stoppen på den resan.
Att välja trygghet före vilja är en gammal vana jag har som inte gör mig gott i längden och detta blev ett viktigt wake up call som jag ska vara tacksam för. Så även om jag kände mig nere och vilsen i några dagar så är läxan definitivt lärd. Istället för att ångra mitt val skapar jag en vacker personlig utveckling ur vägen jag tog. Jag sparar denna påminnelse i mitt medvetande till nästa gång jag tar beslut för att kunna välja sundare i framtiden. Det är aldrig någon annans fel om vi inte mår bra. Vi måste se till att ge oss själva det vi behöver, för våra behov är alldeles för viktiga för oss för att hänga på en annan persons opålitliga bekräftelse eller närvaro.
Egentligen spelar det ingen roll var på jorden jag befinner mig just nu, men Thailand är en bra plats för den här perioden av mitt liv. För här känner jag ingen, här är inga kvarter mina. Här måste jag lära känna mig själv för att inte vara ensam och det finns ingen adress där jag kan gömma mig från mina rädslor. Jag kommer inte att se hela Thailand och jag kommer inte att hinna se hela mig själv. Om jag ska stanna här tills jag är klar med min personliga utveckling så får jag stanna här livet ut. För vi är människor i förändring i en verklighet som aldrig står stilla. Jag kanske inte ens hittar några lösningar på mina problem men jag samlar definitivt på mig verktyg till min verktygslåda för att kunna fortsätta att jobba med mig själv.
Det kanske låter som att jag pressar mig till att vara ensam och stark istället för att njuta av Thailands partyöar och långa stränder. Men faktum är att det kan behövas att sparkas på sin egen bak för att våga välja vägen på vilken vi kommer att möta oss själva. Jag känner det dock som att den sundare versionen av mig själv försöker att hjälpa den andra. Och med välvilja håller jag mig själv i handen och leder mig genom en terräng jag tagit genvägar över alltför länge.
