Som jag skrev i förra inlägget så har jag inte jobbat som dykinstruktör sen årsskiftet. Men fram tills nu har jag ändå stannat kvar här på ön Atauro. Jag hintade om en stor anledning till varför.
Den uppmärksamme läsaren som följt min blogg ett tag vet att jag skrivit om svårigheten att hitta en flickvän som vill leva det resande livet. När jag satte mig på båten till den avlägsna ön Atauro för att bo och jobba förstod jag ju att oddsen inte är på min sida.
Jag åkte dit med insikten att det med högsta sannolikhet inte är här jag kommer träffa någon. Och det såg ut som jag skulle få rätt. Efter ett par veckor på ön kunde jag konstatera att mina två kvinnliga kollegor som också är dykinstruktörer inte var mina typer och att vi heller inte klickade på något mer sätt än kollegor. På öns andra dykresort jobbade en manlig dykinstruktör.
Men vad är det de brukar säga? Det är när man minst förväntar sig något som det faktiskt händer. Den manliga dykinstruktören hos konkurrenten slutade plötsligt. En dag när jag plaskade runt som snorkelguide för 16 stycken tonårskillar, bakfull och trött efter en festkväll – kom hon plötsligt simmandes som från ingenstans. Hon guidade en annan grupp med snorklare och vinkade glatt hej. Ditte från Danmark. Ny på jobbet hos dykresorten intill min.
LÄS MER: Så får du jobb som dykare – Patrik tipsar >>
Hon visade sig vara dykinstruktör, backpacker, sugen på världen, äventyrslysten och full av positiv energi. Vi klickade från dag ett och blev riktigt bra vänner. Sju månader senare har det gått från fin vänskap till något mer. Nu sätter vi oss på samma flyg ut ur Timor-Leste med siktet på nya äventyr – den här gången tillsammans.
Vi vill jobba någonstans som dykinstruktörer. När detta skrivs vet jag ännu inte var vi hamnar. Vi har några trådar ute och väntar ivrigt på vad som ligger framför oss. Men medan vi väntar åker vi och hälsar på våra familjer i Sverige och Danmark.
Häng med här på bloggen för att läsa om vad som blir nästa äventyr.
