I hörnet surrar fläkten. Från fuktskadan i taket droppar vatten, sakta med jämna mellanrum. Badrummet har ingen dörr och det finns inget handfat eller sits på toalettstolen. Uppe i taket håller en liten spindel på att bygga sitt nät och längs golvlisten kryper en svart kackerlacka ljudligt. Men så kostade rummet bara 25 kronor per natt.
Njutning på en svårtillgänglig och klippig strand på ön Koh Kradan på Thailands västkust. Foto: Patrik Enlund
Det är en avgrund till det som västvärlden kallar civilisation. Men jag knäpper händerna bakom huvudet. Lutar mig bakåt mot den hårda kudden och andas in för att sedan sucka nöjt. Det här är inte ekorrhjulet. Det är livet.
När jag tänker tillbaka på min resa genom Sydostasien saknar jag det där. Att vara bortom civilisationen. Det kan ibland vara svårt och snårigt att ta sig fram i länderna i Asien. På grund av just bristen på civilisation men också språkförbistringar. Och det är just det som är charmigt.
Rummet som jag beskrev ovan, i staden Labuan Bajo på ön Flores långt, långt österut i Indonesien är det värsta rummet jag bott i. Men bara sett ur ett hygieniskt och komfortabelt perspektiv. Förstås.
Det var här jag träffade den härliga holländaren. Men också middagssällskapet med amerikanskorna och tyskarna. Jag upplevde den magiska känslan att dyka med djävulsrockor. Träffade de unga indonesiska bröderna Gusto och Alensi – båda med högtflygande drömmar.
Rum med dålig standard har det varit gott om. Historier och möten jag aldrig glömmer likaså.
Tvåtimmarsresan på taket av en liten buss genom bergen var hiskelig. I både positiv och negativ bemärkelse.
Hopen av taxichaufförer som bokstavligt talat kastade sig över oss på tågstationen i Chiang Mai var otrolig.
Den sköne thailändaren med den yviga mustaschen, i bar överkropp och jeansshorts är avslappning personifierad.
Den brännskadade mannen i Kambodja, utan ben och med en pappmugg i handen lämnar ett outplånligt avtryck på näthinnan.
Precis som känslan när jag ensam upptäckte vad jag skulle vilja kalla den perfekta stranden. Detta efter en promenad genom tät djungel på thailändska Koh Kradan.
När jag bläddrar i mina anteckningsböcker och tittar på bilder är det ibland svårt att förstå att det är jag som upplevt allt det där. Jag har svårt att sätta ord på den känslan. Orden kommer istället från svenska Maria som jag träffar på thailändska ön Koh Lipe. När hon tagit det närmast perfekta fotot av solnedgången i horisonten tittar hon på bilden, skiner upp och säger: ”Det är så man blir avis på sig själv”.
