Jag andas. Sen öppnar jag ögonen. Jag suckar och drar handen genom det saltstänkta håret. Det är rufsigt. Och långt. Och det känns sådär som det bara känns när en badad i havet. Lite klibbigt typ. Och det är skönt. Havet gör mig lugn.
Foto: Privat
Jag tittar ut mot horisonten. Jag är långt bort från allting. Ingen civilisation. Ingen mottagning på telefonen. Ändå är jag här. Här och nu. Jag vet inte vad klockan är. Jag vet inte vilken dag det är. Och av det blir jag lugn. Det finns ingenting i hela världen som jag just här och nu behöver oroa mig för. Inget mer än att se till att mina lungor får luft.
Jag andas igen. Sätter händerna vid sidan av höfterna och låter tårna sjunka ner i den smått fuktiga sanden. Jag lutar mig lätt bakåt. Sanden är kall. Det känns skönt.
Havet gör mig lugn. Men ändå tokig av lycka.
Jag låter känslan virvla runt på insidan. Låter den flöda och äta sig in i varenda cell. Så mycket så det spritter sådär härligt i kroppen. Nästan så det bubblar i magen.
Så som det gör i en ko som får komma ut på grönbete efter en lång vinter inne i lagården. Så som det känns i hela bröstkorgen när du är kär. Så som det gör inför ett sjuårings första sommarlov.
Jag andas igen. Mina tankar är här och nu. Inte igår. Inte idag. Inte i morgon.
Nu. Jag är där. Och där vill jag stanna.
