Telefonen tjöt högljutt bredvid sängen. ”Är klockan redan tio?” frågade jag Tobias. Solen hade börjat leta sig in genom den blommiga gardinen. Känslan av att inte kunna andas ordentligt slog mig. Med svetten rinnande från pannan sprang jag till duschen. Att ta en dusch på morgonen har blivit standard här i värmen. Att stanna längre än nödvändigt i bungalowen är inte ett alternativ. Därför skyndade vi iväg för dagens viktigaste mål, frukost, innan vi mötte upp vår instruktör Felix. Tillsammans med honom gick vi igenom de tre första kapitlen i boken som ska göra oss till dykguider.
Övningar i poolen. Foto: Tobias Lundell
Resten av dagen var tom tills jag insåg att jag kunde assistera instruktören Kaylie som hade en elev. Eleven var en svensk kille som inte dykt på ett par år och därmed behövde fräscha upp minnet. Jag minn när jag stod beredd att för första gången hoppa i poolen, fullt utrustad för att dyka. Inte trodde jag att jag en dag skulle assistera en dykinstruktör.
Sedan jag var liten har jag varit rädd för att stanna onödigt länge under vattnet. Att jag har klaustrofobi till råga på det gjorde inte min början i dykvärlden enkel. På den första resan jag och Tobias gjorde tillsammans tog han med mig ut på tur för att snorkla. Förväntansfull för vad som komma skulle men även rädd upp över öronen följde jag motvilligt med. När jag väl låg där med ansiktet ner i vattnet och såg den vackra lugna värld under ytan fanns ingenting annat. Att ligga stilla i en solstol var inte längre ett alternativ. Från den dagen var jag den du fick dra upp ur vattnet efter alldeles för många timmar. Trots en illröd rygg och stjärt gick jag på kvällen till sängs med det största leendet.
”Ska vi testa på att dyka idag?” frågade Tobias mig nästa morgon.
”Aldrig i livet. Det vågar jag inte.” svarade jag snabbt tillbaka.
Foto: Tobias Lundell
Att jag nu nästan hundra dyk och en hemsk olycka senare har bestämt mig för att bli dykguide är svårt att ta in. Jag är både spänd, förväntansfull och rädd över vad som komma skall. Tankar som ”Kommer jag klara detta?” och ”Är detta verkligen någonting för mig?” spökar med jämna mellanrum. Samtidigt finns det inte mycket annat jag känner att jag vill göra så mycket som detta. Tanken på att kunna inspireras och glädjas med andra människor, samtidigt som du tjänar pengar måste vara den bästa kombinationen.
Foto: Tobias Lundell
När jag tänker tillbaka på tiden då jag var ny i dykvärlden kommer jag alltid tillbaka till dykguiden vi hade. Vår dykguide hette Lionel. Han gjorde inte mycket, men om jag blev rädd eller om någonting skulle gå fel så fanns han där. Han gjorde mig lugn och trygg. Att jag i framtiden kommer kunna vara den personen för någon annan gör mig varm i hela kroppen. Jag har alltid velat inspirera folk till att komma över någonting de länge varit rädda för. Jag är ett praktexempel på att ALLA kan dyka. Bara du är beredd att ge allt du har och inte ge upp för ett felsteg så finns det inga hinder.
