Jag vaknar i svettiga lakan. Hårslingor har fastnat i ansiktet och täcket har tvinnat sig flera tusen varv runt mina anklar. På golvet ligger en tom vinflaska vi skickat runt till varandra kvällen innan. Inte en tid att bry sig om glas. Inte en tid att bry sig om någonting. Inget annat än om sommaren i Melbourne.
Jag tar upp jeansklänningen från golvet vid fotändan av sängen, drar den över huvudet och sticker fötterna i mina trasiga badtofflor. Flera gånger har jag lagat dem med Linnéas limpistol men pappa hade rätt i telefonen, de håller inte en enda gång. Spårvagnen drar mig snällt över rälsen ner till stan. Ända från kvarteren i Preston där det bor hönor i trädgårdarna och där ingen låser ytterdörren. Förbi ihoptrasslade telefonledningar och solblekta husfasader. Förbi höga palmer bakom låga bensinmackar med vattnigt kaffe och tonade glasdörrar till barberare där färgglada neonskyltar blinkar ”OPEN”. Jag flyger tio centimeter ovanför marken, surfar på en värmevåg, genom staden av imperfekt perfektion.
Genom fönstret ser jag hur förmiddagsvärmen stiger från asfalten som genomskinlig eld, mellan rödljus och busshållplatser utan tidtabell reser sig skyskraporna från city. Sätet bränner mot mina nakna lår och mina bleka vinterknän blinkar yrvaket mot solen med sina blåmärken och småsår. De vill ut och känna det somriga i gräset, bli kyssta av solen och bränna sig på för mycket av det goda. Ett steg i taget, två steg, två i ett. Jag samlar smågrus från vintertrottoaren i mina tofflor med vartenda ivrigt kliv. Men det märker ingen som är på väg till sina vänner under träden i Carlton Gardens på Melbournes första sommardag.
Jag svänger av från Brunswick street som aldrig får vila. Gatan vi alla jobbar på, där vi blir fulla och skapar minnen, där vi lever och finns till. Jag går in bland de engelska husen där vi måste gå i mitten av gatan när det är kväll för att Lina är rädd för pungråttorna i dikeskanten. Utanför en trappuppgång har någon ställt ut en färdigsutten soffa tillsammans med några andra oönskade prylar. Så gör man här i Australien, gamla saker dumpas vid vägkanten och vem som helst som går förbi kan plocka upp dem. Jag lämnar soffan men i hörnet ligger ett blått duntäcke med stora gula blommor på som jag efter en sekunds tvekan får med mig under armen.
Vi sträcker ut våra nakna kroppar på mitt nya gamla blommiga täcke och låter grässtråna kittla oss mellan tårna. Linnéa har en ny kamera som framkallar bilderna direkt, solen är så stark och bilderna blir ljusa. Man kan se varenda ny fräken på mina kinder, resterna från gårdagens mascara på mina fransar, tvivlet i ögonvrån och lyckan i skrattrynkorna. Jag sticker mig på känslan av hur värdefullt nuet är när det aldrig kommer igen. Såhär vill jag leva resten av alla dagar i mitt liv. Jag vill ligga precis såhär raklång och känna lukten av vårens nyfödda grässtrån lika starkt i mina näsborrar. Det illgröna i knopparna på de halvnakna trädgrenarna ska sticka mig i ögonen lika starkt som solen gör.
Vi är här nu. Och även om vi pratar självsäkert om en framtid tillsammans i kvarteren där allt är möjligt kanske jag inte kommer hit igen. Men vad gör väl det just nu under trädknopparna i Australien. Vad gör väl någonting annat än sommaren i Melbourne.
