Nu ska vi bo en månad i Haad Yao

Efter tre veckors resande och nio olika boenden i varierande standard har vi äntligen hittat vart vi vill bo i en månad framöver. Valet föll på Haad Yao som ligger på västra sidan av Koh Phangan. Vi har varit på många av stränderna här på ön och denna trivdes vi allra bäst vid. Vi hyr ett litet hus en bit upp i bergen med fantastiskt havsutsikt från den stora altanen. Ett stort rum med en dubbelsäng vi alla delar på, ett kök med allt vi kan behöva för att laga vår egen mat och ett badrum. Det finns en pool nedanför som tillhör ägarna bredvid, men för 50 kronor per dag fick hela familjen bada. Kan vara ett skönt alternativ när vi inte orkar en dag på stranden och barnen behöver svalkas av. Det ska tilläggas att eftersom det är lågsäsong är alla tjugo hus runt oss tomma och poolen används bara av oss. Vi kan hoppa och göra kanonkulan i timmar utan att störa någon. Fantastiskt! Vi betalar ungefär 4 000 kronor per månad inklusive el och vatten.

Utsikten från huset.

Vi har ett par minuter ner till stranden, fem minuter in till byn och tjugo minuter till den större staden Thong Sala där vi kan få tag på allt vi kan behöva på deras marknader eller i någon av alla stora supermarkets. De har också ett stort nytt sjukhus med personal från både Thailand och Europa.

Just nu känns allt så himla bra. Vi kan slappna av. Bo in oss. Vi har till och med köpt våra egna huvudkuddar. Vi njöt av att äta vår frukost hemma på altanen i lugn och ro. Barnen har krupit omkring och byggt med (och tuggat på) lego hela förmiddagen. Vi har druckit kaffe och spelat musik.

Det finns en del saker hittills som slår mig. Hur bra vi klarar oss utan en massa saker till exempel. Vi har några ombyten kläder var. Några böcker till barnen. Lite lego till Valle att leka med. Surfplattan har nu åkt i golvet och gått sönder. Vi har ingen tv och saknar det inte heller. Inte än i alla fall. Det känns nödvändigt att lära sig att hantera tystnad och att försöka stressa ner när rastlösheten kryper på. Att lära oss att umgås med varandra istället för att vara distraherade på varsitt håll med varsin grej.

Hemma har jag länge känt mig kvävd av alla saker vi äger. Varenda sak i hyllorna, de fulla skåpen i köket, alla skor i hallen, de har haft som ett strypgrepp om halsen på mig det senaste året. Jag har inte kunnat andas. Så, att leva såhär avskalat en tid är precis vad mitt huvud behöver. Vi alla behöver det. För att liksom komma rätt igen. För att förstå att alla de där prylarna hemma, de ger oss ingenting annat än stress.

När jag skriver detta sitter jag i sängen och tittar ut på det stora blå havet som breder ut sig framför mig. Maja sover. Rasmus och Valle är och badar. Det är tyst, om man bortser från fläktens surrande. Och jag börjar känna något jag har längtat efter så länge. Jag tror det är någon typ av frid. Det känns ovant. Men skönt.

Gilla ”Ett annat liv” på Facebook så får du uppdateringar från Natalies blogg rakt i ditt flöde: