I en hel månad hade jag letat efter farmjobb. Jag hade googlat, frågat runt och ringt på hundratals jobbannonser, livrädd över att inte hitta något. Ändå hade jag gråten i halsen när jag väl satt där på ett solvarmt bussäte med väskan bredvid mig och med ett anställningsavtal hos en bananfarm i ytterfacket.
Visumet jag är i Australien på kallas ”Working Holiday Visa” (Läs vår guide till det visumet här >>). Med ett sådant får du jobba och resa i landet i ett år, men vill du stanna längre så vill australiensarna ha någonting tillbaka. För att kunna förlänga ditt visum ytterligare ett år krävs det att du jobbar i minst åttioåtta dagar och platsen du jobbar på måste ligga inom ett särskilt postnummer-område (vanligen långt ut i ”outback”). Många väljer att göra det vanligaste – plocka frukt.
Ett working holiday visum ger oss backpackers möjligheten att inte bara resa, utan att även testa hur det är att bosätta sig i ett annat land. Efter den obligatoriska roadtripen längs med östkusten slår mänga rot i sin favoritstad, flyttar in i ett rum och packar upp väskan, lägger kläderna på hyllan och sätter upp foton på väggarna, skaffar vänner, rutiner och ett favoritcafé. När man väl funnit sig till rätta och känner sig som hemma är det ett stort beslut att lämna allt man byggt upp för att flytta ut på landsbygden och jobba.
Ändå är backpackergrupperna på Facebook proppade med folk som söker farmjobb och själv la jag ner mer energi än vad jag hade på att hitta ett jag med, trots att det var det sista jag ville göra. Efter att nästan ha gett upp hoppet tog jag hjälp av jobbagenturen Happy Travels. Det sved i plånboken att betala de 150 dollar det kostade för att de skulle hjälpa mig, men med bara fyra månader kvar på mitt visum var de min sista utväg. Det dröjde inte länge förrän de ringde mig med ett jobberbjudande och innan jag visste ordet av hade jag checkat ut från mitt hostel, sagt upp mig från cafét, haft hejdå-fest med mina vänner och satt mig på en buss påväg ut till mitt i ingenstans.
Ju längre norrut bussen tog mig, ju glesare blev det mellan husen och ju rödare blev sanden. Klumpen i halsen växte i takt med milen vi lämnade bakom oss. Cairns där jag bott de senaste tre månaderna var inte längre närmsta stad. När busschauffören släppte av mig fyra och en halv timma senare trodde jag först att jag hamnat fel. Jag stod på en grusig uppfart till fyra gröna baracker, till vänster om mig lyste en illgrön bananplantage och åt alla andra väderstreck flöt röd sand ut ända bort till bergstopparna i horisonten. Tystnaden kunde nästan höras och det enda som vittnade om att det bodde människor där var de leriga kängorna utanför dörrarna. Vemodet knöt knut på magsäcken när bussen vände om mot Cairns igen utan mig och försvann med en slöja av damm bakom sig.
Efter att ha hittat en snäll kvinna som välkomnat mig till Turalba Rural Accomodation där alla farmarbetare bodde fick jag ett eget rum i en av barrackerna. Jag sov bort den värsta hemlängtan och när jag vaknade igen framåt kvällen var hostelet plötsligt fullt av människor. Köket osade och slamret från grytor och kastruller studsade mellan väggarna tillsammans med skratt och konversationer på alla möjliga språk. FAMILJEMIDDAG 7 pm stod det med stora bokstäver på whiteboarden i allrummet, och de betedde sig verkligen som en familj. Ett långbord hade dukats upp och någon sträckte mig en tallrik som snabbt fylldes på med maträtter från både Italien, Kina och Kanada. Jag skakade hand med säkert sjuttio personer och även om jag glömde namnen på allihopa så kände jag mig inte längre lika ensam.
Därefter stod dörren till mitt rum alltid öppen, och om jag någon gång stängde den så dröjde det inte länge förrän någon knackade på och öppnade igen. Vi umgicks hela tiden och alla skulle vara med. Familjemiddagarna var något som hölls var och varannan vecka och även om det inte var långbord varje gång sa delade alla på det de hade och tog hand om varandra. Trots att det tog närmre tre timmar att gå till närmsta kiosk var det svårt att känna sig ensam på Turalba. Dagtid var vi ett sammansvettsat arbetsteam och varje eftermiddag satt vi på våra trappsteg och delade historier med varandra eller drack kaffe i klungor på gräsmattan. På kvällarna spelade vi spel eller tittade på film och varje fredag gjorde vi en brasa nere vid sjön och drack öl ur burkar som någon med bil varit och köpt vid en bortglömd vägbar.
Varje morgon gick alarmet klockan 06.00. Vi var många som trängdes runt vattenkokaren med våra kaffekoppar, matlådor packades och de brunfläckiga t-shirtarna drogs över huvudena igen. Farmarens son hämtade upp oss från hostelet och körde oss till bananplantagen i sin minibuss och de fem minuter det tog att köra var alltid så tysta och stilla. Sanden såg ut att brinna i morgonsolen och bergen låg som en oändlig bård mot en färgglad tapet utanför bussfönstret. Kängurur som hoppade sicksack längs med vägkanten hade blivit lika vanligt att se som ett rådjur på en svensk åker. Morgnarna var tidiga och jobbet slitsamt men ändå var det något magiskt med att vakna upp börja dagen som bananfarmare. Alla hade sina positioner på farmen och jag hade blivit tilldelad jobbet som sorterare. I över fyrtio graders värme stod jag vid ett vattenbad och tog emot bananklasar som teamet ute på fältet hade plockat. Min uppgift var att sortera de fina bananerna från de fula och lägga upp de på ett rullband som i högt tempo fortsatte dit de skulle packas. I början var det svårt, hettan pulserade och ryggen värkte.
Efter ett par veckor börjar jag jobba med en tysk tjej som hette Maddie. Istället för att sortera bananer gjorde vi det till vår främsta uppgift att komma på sätt att få tiden att gå så snabbt som möjligt. Vi hittade på massor av lekar och blev experter på att kommunicera utan att chefen hörde oss. Lika mycket som jag svurit över mosiga bananer och enorma insekter har jag även kiknat av skratt vid det där rullbandet. Livet på bananfarmen var många gånger långtråkigt och vissa dagar var det otroligt frustrerande att bo så isolerat, men det är också det som gör hela upplevelsen där så speciell. Att vi alla var backpackers som lämnat civilisationen för att i tre månader kämpa mot samma mål skapade en sammanhållning som jag aldrig förr har upplevt.
Så när mina åttioåtta arbetsdagar på farmen var räknade var det med blandade känslor jag skrev under uppsägningsavtalet och slängde stövlarna i soptunnan. För även om jag hade gett mycket för att få mitt andra år i Australien så fick jag så väldigt mycket mer än bara ett visum. Plötsligt var jag tillbaka vid samma busshållplats där jag några månader tidigare blivit avsläppt, men den här gången stannade inte gråten i halsen, nu svämmade tårarna över och rann ner för mina kinder.
