Jag kom tillbaka från Norge, hög på naturen, upplevelser och berg.
Jag kom tillbaka till stadens sus och brus, lägenhet och inomhusjobb. Utanför för fönstret tornade nu inte bergen upp sig lika dramatiskt, forsandet från älven hördes inte längre. Istället var där ljudet från motorvägen, i fjärran kunde jag skymta lägenheter och varuhus. När ljuden blev för mycket och min balkong inte längre duger. När hjärnan går på högvarv och kroppen säger ifrån och själen längtar bort, då lyssnar jag, noga!
Jag har packat ryggsäcken och frukosten är i magen. Syrran glider förbi med volymen på max.
– Hoppa in, nu drar vi!
Vägen slingrar sig fram mellan skogar och ängar, längre fram kan vi skymta havet.
Vi stannar bilen och kliver ut i den lilla gläntan där parkeringen är belägen. Det luktar skog och hav, en rysning av välbehag sköljer igenom hela mig. På avstånd hör vi en hackspett. Jag går iväg för att använda dasset. Ett litet genuint dass i trä med faluröd färg. Lovisa lovar mig att hitta hackspetten under tiden.
– Dina ögon glittrar, Emelie
Det gjorde de sannerligen, de glittrade i kapp med havet, den dagen.
Vi tog på oss ryggsäckarna, snörade skorna ordenligt och började vandra. Vi möter glada vandrare i sällskap av lika glada hundar. Leden går på höjden ovanför havet, genom skogen, ut på klipporna, ner i sänkor och upp på höjder, tills vi slutligen kommer fram till ett skärmskydd med iordninggjord eldstad.
Det är så tyst här ute, på ett bra sätt. Endast vinden i träden och sprakandet av elden hördes.
Vi grillar våra korvar och njuter. Vi går ut på klipporna, jag kokar kaffe och vi äter bullar.
Jag lägger mig ned på den solvarma klipphällen och slumrar till för en stund. Här är jag bara jag och du är bara du, precis som det ska vara. Naturen är så snäll, för den dömer ingen. Alla är välkomna och det är gratis.
Vi vandrade sörmlansleden etapp 39. västra Kovik – Dragsviken en sträcka på 6 km. Det går att ta sig hit kommunalt men då får man gå en bra bit från busshållplatsen.
