Inga – Årets upplevelse för oss: Fängelset Iwahig på Palawan

När vi bodde i Puerto Princesa, Palawan i Filippinerna, besökte vi den semiöppna Iwahig-anstalten, som blev årets upplevelse för oss. Vi delade en tricycle med Nathalia, en mexikansk/amerikansk fotograf. Iwahig-fängelset är ett stort område där drygt 3 000 långtidsfångar från Manilla vårdas. I Puerto Princesa finns det ett kriminologi-college. Jag tror att experimentet med att låta de intagna leva friare har något med saken att göra.

Vi åkte in genom grinden och efter att ha skrivit in oss öppnade risfält, mangofält och getfarmer upp sig. Det inhängande området är drygt 20 hektar stort. Första stoppet var ”Minimum Security Prison”. Fångarna delas in efter rymmningsrisk, enligt ”minimum”, ”medium” eller ”maximum security”.

Vi fick inte gå in på ”minimum security”-avdelningen, utan blev hänvisade till Henrys ”kontor”, en bambuavsats ovanför muren. Henry är en ”pålitlig intagen”, han har suttit inne i arton år för väpnat mord och kommer från Manilla. Detta gällde alla vi träffade. Härkomst Manilla, väpnat mord och långa straff. Vi fick köpa styckförpackade kakor och cigaretter av Henry till överpris, som vi kastade ner till fångarna på gården.

Här kommer dilemmat som spökade i våra hjärnor. För oss kändes det som om vi matade djuren på ett zoo, som om vi är vidriga turister som utnyttjar dessa killar för att stilla vår nyfikenhet, hungriga på att se elände. Sen finns det en annan sida. Dessa killar kan efter 18 år varenda vrå av sitt lilla område, de kan varandra också. Det är ingen som hälsar på dem. Det är få filippinare som har råd att resa från Manilla till Palawan. Förmodligen känner deras barn inte ens till dem. Maten är rätt trist och det finns två sätt att tjäna pengar. Arbete på fält, vilket ger en inkomst på åtta kronor i månaden, eller sälja souvenirer och ta emot gåvor från turister. De kan ignorera turisterna eller komma ut på gården, det är frivilligt. Alla verkade tycka att det är kul att något hände, som om det vore julafton. Det var bara vi tre där som kom utifrån denna dag. När vi åke in på området, kände vi bokstavligen allas ögon på oss, folk började röra sig på gården. Det går inte att beskriva. Men det kändes inte farligt.

Fångarna säljer olika souvenirer. Vi valde att ge gåvor som tack för deras gästvänlighet istället för att shoppa. Tills jag såg t-shirten som en fånge bakom staketet vinkade till oss med. ”Pengarna är slut, kakorna kostade skjortan” sa Richard ”låna pengar, vi måste ha t-shirten med oss härifrån”. Det är sällan jag vill ha något, jag är sämst på att handla, men den orangea Maximum Security skulle bara med. Jag kan inte förklara det, det var en magkänsla. Kanske behövde killen pengarna, kanske skulle det bli den bästa souveniren från hela resan.

Man kunde besöka alla tre avdelningarna, minimum, medium och maximum security. Vi fastnade på medium security avdelningen längst. Konstigt nog fick vi där fritt umgås med de intagna i ett stort fritidsliknande byggnad. Byggnaden var uppdelat på souvenirshop, pingisbord och en scen med högtalare. Ibland uppträder killarna för taiwanesiska turistgrupper. Jobbar man i The recreation hall, börjar man klockan nio på morgonen och går tillbaka till sin barack kockan fem. Runt 20 fångar uppehöll sig där, inga plitar, vi var de intagnas gäster. Ingen fick lämna byggnaden utan att be ngn överordnad fånge om lov först, inklusive oss. Det röktes, spelades pingis och surrades. Någon ville berätta sin story, för honom var jag en frisk vind utifrån. Killarna var nyfikna på varifrån vi kom. Ingen av de yngre hade planer på att återvända till Manilla. Palawan var paradiset. En kille fick 18 år för bilstöld, ”but it was an SUV”. Det blev läskig stämning när de såg att vi hade den orangea t-shirten. Richard fick vira in tröjan i sin handduk. Ingen orange kant fick sticka upp. De andra fick inte se. Det är svårt att veta vad som försegår under ytan när man kommer in utifrån. Så även om det är lojt, det intagna är charmiga, så är det prison rules. Man är deras gäst, deras regler gäller. Samtidigt så skulle ingen av killarna riskera att hamna sex år på isoleringen för en struntgrej. Möjligen gav inte t-shirt ägaren på maximum security avdelningen ifrån sig t-shirten helt frivilligt? Man kan bara spekulera.

Vår t-shirt. Foto: Natalia del Rio. För mer se www.fulldisclothesureproject.com

Detta är kanske lite magstarkt aktivitet för en svensk turist som är första tiden i Asien och definitivt inget för en barnfamilj. Jag tror att ett besök på Iwahig fängelset hade varit lite magstarkt för en svensk kriminell haha.

Vi hade bott i Asien drygt ett år och var redo för annat än stränder, snorkling och tempel. Allt har sin tid, vi hade denna fas åtta månader innan. Besöket på Iwahig är en av fem starkaste upplevelser under vårt år i Asien.