Första gången jag har ett minne av att jag träffade Eric var i staden Montanita i Ecuador. Jag var på väg ner för en trappa och han var på väg upp och vi hälsade på varandra. Han stannade till mitt i sitt stora kliv uppåt och tittade på mig och sa bestämt ”Jag känner dig, vi har träffats innan”. Jag skrattade nog bara som svar, jag hade absolut inget minne av att jag träffat honom förut.
Senare på kvällen efter en dag av sol, bad och surfing träffades vi alla backpackers på nedervåningen av hostelet. På kvällens agenda stod full moon party och vi hjälptes alla åt att måla varandra i ansiktet med färgglada färger. Jag och Eric började prata med varandra igen och han insisterade på att vi träffats innan. Vi började prata om våra resor och efter en stund kom vi fram till att vi faktiskt hade setts innan. Ganska exakt ett år tidigare när jag jobbade på ett hostel på en karibisk ö i Panama. Den kvällen gick vi ut och dansade, och när jag såg Erics långa, smala kropp röra sig över dansgolvet visste jag, att den där människan hade jag träffat innan.
Eric och jag och mina två kompisar som jag reste tillsammans med blev snabbt goda vänner och tillsammans upptäckte vi platser i både Ecuador, Peru och Bolivia. Jag har minnen från när Eric dyker in genom fönstret på vårt hostelrum i Peru, när vi sitter i en skumpig buss tillsammans tillbaka från Machu Picchu, när vi sitter och målar lustiga motiv på stenar och från när vi skrev flaskpost uppe på en bergstopp i Bolivia. Någonstans bland alla våra äventyr kom jag och Eric fram till att vi faktiskt träffats ytterligare en gång innan, i Budapest då vi bodde på samma hostel bara ett halvår tidigare.
Eric är, om möjligt, ännu mer kär i världen än vad jag är. Han är ständigt på resande fot och upptäcker det ena landet efter det andra. Efter våra bravader i Sydamerika kom Eric och hälsade på mig och mina vänner i Sverige och sedan åkte vi tillsammans till Budapest och det hostelet vi visste att vi träffats på några månader tidigare. Efter det har jag och Eric lyckats bo i Australien samtidigt och av en slump visade sig också att vi befann oss på samma lilla indonesiska ö vid exakt samma tillfälle.
Just nu är Eric hemma i USA igen och jobbar på ett otroligt spännande projekt. Tillsammans med hans kompis Mike håller han på att renovera en båt, som de ska segla runt världen med – i 10 år. Jag pratade med Eric för ett litet tag sedan och han berättade om deras kommande äventyr.
Det hela började med att Mike köpte båten i Panama och tillsammans med en tredje vän seglade de tillsammans upp via San Andres i Colombia, till Isla Mujeres i Mexiko och sedan vidare till Florida och till sist Philadelphia, där de nu befinner sig. När de kom fram till Philiadelphia var båten i behov av att rustas upp för att klara av att segla under långa perioder. Så Eric och Mike byggde ett vindskydd runt båten så att de kunde renovera den under vinterhalvåret. Eric berättar för mig att de jobbat med att renovera båten nästan varje dag i två månader och de beräknar att de har ungefär fyra månaders arbete till framför sig innan de är färdiga.
Både Eric och Mike jobbade under november och december med att sälja julgranar. Det innebar hårt arbete varje dag i två månader med 18 timmars arbetsdagar, men efter det har de möjligheten, tiden och pengarna att göra vad de vill och vad de älskar.
Så vad är planen? Jo, att segla runt jorden under de kommande 10 åren i jakten på de bästa surfvågorna och bra vind. De räknar med att känna lämna USA om cirka ett år och börja resan med att segla sig ner från USA, genom Panamakanalen för att sedan styra skutan mot Stilla havet. Eric skriver drömmande till mig att det finns inget han älskar mer än att segla till en liten ö med bra surfvågor och med endast några fiskare som sällskap. Det finns inget internet eller någon koppling till den digitala världen, allt som man behöver oroa sig för är egentligen bara vädret. Varje år planerar de att komma tillbaka till Philadelphia under november och december månad för att sälja julgranar, för att sedan kasta sig iväg på segelbåten på nya äventyr.
Eric berättar för mig att det han älskar mest med att segla är friheten. Man är helt självständig och fri och allt som du behöver finns ombord på båten så att du kan segla till vilka platser du än vill dit de flesta människor aldrig åker.
Erics passion för att resa började redan när han fortfarande gick på college. Då brukade han göra kortare surfresor längs med östkusten i USA när han hade tid. Men de lite längre resorna började efter college när han var 22 år gammal, då han för första gången åkte till Centralamerika med en surfbräda under armen och utan någon som helst plan.
Sen dess har Eric varit på resande fot till och från i åtta år. Han säger att han inte längre ser sina resor som en semester eller ett uppbrott i vardagen, utan resandet är hans liv. Han ser sina senaste åtta år som ett stort äventyr blandat med jobb, kärlek, olika människor och resande. Han påstår att vår generation har en sån enorm tur att vi kan åka vart vi vill i världen snabbt och relativt billigt. Att stiga ombord på ett flygplan är lika vanligt som det var att vinka åt sig en taxi för 40 år sedan, tillägger han.
Eric säger att han aldrig skulle kunna tänka sig ett 9-5-jobb med endast helgerna lediga och då man bara får några få veckors semester per år att resa på. Han säger att det bästa man kan göra med livet är att lära sig så mycket som möjligt och njuta av varje dag så mycket som man kan. Han vill när han blir gammal kunna luta sig tillbaka och minnas alla äventyr och berättelser från sina resor istället för att minnas långa bilköer och timmar spenderade på ett kontor.
Är du intresserad av att följa Eric och hans vän Mike på deras kommande fantastiska äventyr? Följ Eric på Instagram under wanderingfound.
