Ni som följt mig vet att jag i somras liftade mig runt Sverige. Jag liftade också till Norge för att besöka Trolltunga (Läs om det här>>)
På vägen tillbaka från Norge hände något som jag nu tänkte berätta om. En historia som hittills fått ligga på lagring och vattna till sig.
Där stod jag vid vägkanten i Norge nära svenska gränsen. Det var betongsuggor överallt för att leda trafiken rätt. En vägbygge var under konstruktion.
Min tumme hängde ständigt ute. Lastbil efter lastbil med grus och andra material passerade tillsammans med flera personbilar. Inte trodde jag för allt i världen att en av lastbilarna skulle stanna. Döm om min förvåning när detta tunga åbäke till fordon plötsligt bromsar in och blockerar all bakomvarande trafik.
Jag springer snabbt fram och rycker upp den stora dörren, möts av ett leende ansikte som ger mig okej att hoppa in.Med ett elegant sving hamnar min stora väska i förarhytten och snart även jag själv.
Bakom ratten sitter Fanny. Lastbilschauffören som är en av länkarna i kedjan för att vägbygget ska bli färdigt.
– Jag ska bara någon kilometer bort, säger hon.
– Det är okej, vad som helst för att komma bort från vägbygget, säger jag.
Det dröjer såklart inte länge innan vi klarat av de första frågorna om varför jag liftar och istället pratar om livet och att fler borde göra som jag. Bara sälja allt och sticka.
Jag berättar att jag utbildat mig till Divemaster (dykguide) och har för avsikt att jobba med dykning i Sydostasien.
Det lyser i ögonen på Fanny.
– Vilket sammanträffade, jag tänkte på det här med att göra min Divemaster i morse och nu hoppar du in i min bil, säger hon.
– Ödet, säger jag.
Fanny berättar att hon tycker att hon jobbar mycket och faktiskt borde ta att uppfylla den där drömmen hon har.
– Klart du ska, säger jag. Du måste komma och dyka med mig i Thailand.
Idag står det den 5 februari i kalendern. Drygt ett halvt år sen den där dagen i lastbilen. Om tre dagar kommer Fanny hit. Hon har sagt upp sig från jobbet. Om några veckor börjar hon sin Divemaster-kurs. Hon följer drömmen.
– Hade det inte varit för dig, den sista knuffen så hade detta inte blivit verklighet, skrev Fanny till mig häromdagen på Facebook.
Att jag kan inspirera andra är så sjukt häftigt. Det kan jag leva länge på.
Och för er som undrar, JA, det kommer ett längre intervju om Fannys livshistoria här på sajten inom kort.