Jag är inte rädd för spindlar och diverse småkryp, tvärtom tycker jag de är rätt fascinerande. Jag tycker de flesta skräckfilmer är överspelade, höjder är inget som skrämmer mig, inte heller trånga utrymmen, men det finns en sak som skrämmer mig, mörkret, japp jag är mörkrädd. När småkryp och spindlar träder fram i mörkret kan det få vilken liten söt nyckelpiga att verka som världens största skalbagge med stora käftar som kommer äta upp mig när jag minst anar det.
Jag parkerade min bil på uppfarten till det vita lilla trähuset vid vägens ände. Min blivande chef visade mig till mitt rum, ett alldeles lagom stort rum som rymde en säng, sängbord och några garderober. Golvet täcktes av en grå heltäckningsmatta som de allra flesta husen i Nya Zeeland gör. Fönstren vätte ut mot den lilla honungsfabriken som skulle bli mitt jobb den kommande månaden. Här fick vi som jobbade bo gratis. Jag tyckte det var bättre än de flesta hostel jag bott på.
Förutom mitt rum fanns där två andra sovrum där tre killar från Tyskland bodde. Köket hade allt en behöver för en måltid. Spis, mikro, kylskåp och såklart köksredskap. Till höger om köket fanns ett utrymme för tvättmaskinen, jag kunde alltså tvätta mina kläder när jag ville, ingen tidsbokning, ingen myntbetalning, fantastiskt. Entrén till huset hade en veranda, där satt jag ofta och åt frukost i solen. Framför verandan bredde en vildvuxen trädgård ut sig som pryddes av en tvättlina där våra honungsdoftande arbetskläder hängde. På avstånd hördes binas envetna surrande från fabriken.
Några veckor passerade och det var dags för mina tyska vänner att åka vidare. Vilket betydde att jag skulle nu bo ensam i huset. Den kvällen värmde jag en pizza i ugnen. Utanför tornade mörka moln upp sig. Förr eller senare skulle regnet vräka ner. Jag satte på lite musik och knaprade i mig pizzan.
Snart överröstades musiken av ett gällt smattrande mot rutan. Jag satte mig vid de stora fönstren och iakttog skådespelet. Himlen lystes upp och därpå kom en öronbedövande åskknall. När de sista dropparna av teet var uppdruckna borstade jag tänderna och kröp ner i sängen. Någonting senare under natten fick mig att vakna. Jag kollade på klockan som var strax innan ett. Det regnade fortfarande ute. Ett ihärdigt surrande fick mig att vakna till. Jag lät ljuskäglan från mobilen svepa genom det mörka rummet och upp i taket. Synen jag såg glömmer jag inte. Där var ett spindelnät och i nätet var en liten geting fastsurrad, jag förstod att han skrek på hjälp. Till min fasa såg jag en i mina mått mätt jättelik spindel vara på väg mot sitt byte. Skulle jag fly eller fäktas, hade jag en chans mot spindeln? Jag kunde ju inte stanna kvar i rummet, tänk om det var jag näst på tur. Jag tog täcket med mig sprang in i ett av de lediga rummen och kröp ner långt under täcket. Till sist så somnade jag.
”Dunk, dunk, dunk”, lät det genom natten. Jag vaknade till och rädslan grep tag om mig, vad var det? Var det någon som knackade på dörren? Det blåste rejält ute och jag förstod att det var något som stod och slog. Dunkandet lät sig inte tystas medans jag försökte somna om.
Jag tänkte under inga omständigheter göra som offren i skräckfilmer och ta mig till skräckens källa. Jag vred och vände på mig, dunkandet fortsatte. till slut tog jag mod till mig, tassade genom mörkret och in i spindelrummet där fönstret stod på vid gavel och slog. Jag haspade fönstret och sprang så snabbt jag kunde tillbaka till tryggheten under täcket.
Morgonen därpå vaknade jag av fågelkvitter. Jag smög in i rummet för att klä på mig. Tänkte att det där med spindeln måste ha varit en fånig dröm. På madrassen låg en liten geting insvept i spindelnätet, huvudet var borta. En rysning for genom min kropp och tanken slog mig, det kunde varit jag.
Än idag känner jag ånger för att jag inte räddade den lilla getingen undan spindelns nät.
Dörren förblev stängd till spindelrummet. Jag har numer respekt för spindlar och är fortfarande lika mörkrädd.
För fler intressanta och finurliga krönikor av Emelie. Gilla ”Ett annat liv” på Facebook:
