Att resa tillbaka i tiden skulle väl alla vilja göra någon gång då och då.
Jag gör det ofta och länge. Mina mörkblå hörlurar täpper till mina öron. Jag stänger ute världen omkring mig. Tågets framfart hörs nu endast som ett dovt muller i bakgrunden. Jag lutar mig bekvämt tillbaka och låter minnena flöda fritt i takt med musiken.
För det är sådär med musik. Det blir som en tidsmaskin. Jag förknippar minnet till en låt och på så sätt har jag skapat mig ett minne som jag kan plocka fram närhelst jag vill. Det är underbart
En man sjunger på spanska och spelar gitarr. Genast befinner jag mig tillbaka i huset i Nya Zeeland. Elden brinner i spisen, vi sitter på den mjuka, grå heltäckningsmattan. Utanför är det mörkt, inomhus är det varmt och vi dricker rödvin. Min kompis Juan börjar spela på sin gitarr och sjunger något på spanska och det är underbart. Låten tar slut och utanför tågfönstret breder de gula rapsfälten ut sig.
Jonas Blue börjar sjunga Tracys låt om en snabb bil. Jag har hårnätet på mig, sjunger och dansar medans jag lyfter brickor med honung i. Torkar svetten ur pannan. Jag ler och tänker att det var ett av de mest annorlunda jobb jag haft. Jag jobbade i en Honungsfabrik.
Foto: Lovisa Enlund
Havet glittrar nu utanför fönstret och jag är snart framme med tåget.
Nu sjungs det på franska i mina öron. Vi hade just satt upp vårt tält när de två killarna från Frankrike hälsade oss välkomna och bjöd på öl. Det blev öl och musik bredvid den turkosblåa floden den kvällen.
Det är skymning och vi promenerar på det små kullerstensgatorna, det är restauranger, små butiker och floden som rinner genom staden. Jag hör musik från torget, vi går dit. I mitten av en stor folksamling sitter en man och spelar piano och sjunger ”The Scientist” av Coldplay. Jag stannar upp, blir tagen av stunden, jag vill aldrig gå därifrån. Pianot är stort och mörkt. Bakom mannen reser sig ett kyrktorn. Folkmassan bildar en ring runt mannen. Vi vandrar vidare i Prag-kvällen. Låten och bilden av mannen vid pianot har etsat sig fast i mitt minne.
Jag vaknar till att George Ezra sjunger om Budapest. Det är soluppgång och vi rullar in i Norrköping. Jag förverkligade en dröm och åkte lastbil. Jag blev upplockad av min kompis David och tillsammans satt vi högt däruppe i lastbilen åkte genom natten och pratade om livet.
Det fina med denna tidsmaskin är att den uppdateras nästan hela tiden. Minnen tillsammans med musik.
Nedan kan du ta del av låtarna som Emelie skriver om:
