Emelie Sundin sålde alla sakerna i sitt flickrum på torget i Uppsala och lämnade Sverige för Nya Zeeland. Efter 3 000 kilometer vandring i det gröna landet kom hon till flera insikter om hur hon vill leva livet.
Emelie under vandringen. Foto: Privat
– Konsumtion är faktiskt inte bra för den här världen i för stora mängder. Inte som vi konsumerar. Det är något jag insåg efter vandringen. Jag klarar mig bättre utan grejer och får mindre att tänka på, jag får ett enklare liv. Det var en tanke både innan vandringen och den blev starkare efteråt, säger hon.
Idag bor och pluggar Emelie i södra Sverige. Men hon försöker leva ett liv som inte är så materiellt.
– Jag har mest levande grejer runt mig, som blommor som dör om jag inte är här, säger hon.
Men allt började i studentstaden Uppsala 2012. Emelie Sundin hade diverse heltidsjobb och pluggade en del kurser.
– Jag rörde mig i studentlivet med mycket fester. Jag kände inte att jag hade någonting som jag brann för sådär riktigt mycket. Jag visste inte vad jag skulle göra av alla de här pengarna jag fått när jag jobbat. Då blev det här med att resa en liten nöt som man vill kolla in i, säger hon.
Sagt och gjort. Emelie rensade sitt flickrum på prylar och ställde sig på loppmarknaden på torget i Uppsala med ett pris på sina saker: 1 krona.
– Jag sålde allt från barndomsrummet, inte varenda liten grej. Men det kommer jag ihåg, mitt bokmärkesalbum. Det köpte en äldre dam för en krona. Det var bokmärken som jag samlat hela min uppväxt. Om jag hade haft känslor för materiella saker hade jag inte sålt det. Att sälja allt är en del av processen.
Att hon skulle vandra 3 000 kilometer på leden Te Araroa visste hon inte när hon satte sig på flygplanet i september. Då var planen att Wwoofa (World Wide Opportunities on Organic Farms), ett levnadssätt där man bor och jobbar på gårdar för mat och husrum.
– Jag kom på det efter två månader när jag inte ville Wwoofa längre. Jag träffade en snubbe på ett hostel som vandrat i 18 dagar och jag blev nyfiken och ställde frågor. Han kunde inte svara på de frågorna och därför bestämde jag mig för att att reda på det själv. Det var bara ren tur att jag hade med mig vandringskängorna, berättar Emelie.
Te Araroa går genom skog, över berg och intill havet. Och med 3 000 kilometer framför sig går det inte att bära med sig hur mycket som helst. Prylar blir oviktiga.
– Det är något så himla vackert med det. Att döma någon utifrån vad man har för kläder, det finns inte när man vandrar. Det är bara du, din insida och din attityd. Personligheten är så mycket viktigare än grejerna. Det är väldigt skönt, väldigt primitivt. Det är färre beslut och mer fokus på sådant som är viktigt.
En tuff vandring kräver såklart sina förberedelser och innebär mycket rutiner under vandringens gång. Men det påverkar ändå inte känslan Emelie vill åt.
– Den oförväntade gnistan där man tar sig an dagen med attityden att vad som helst kan hända stannade kvar inom en trots att en hade rutiner. Den känslan att vad som helst kan hända att man är lite beredd och medveten om sin omgivning, den kan vara svår hitta i ett liv med rutiner som är fästa i ett hem och olika punkter av miljöer som sitter fast, säger hon.
Ute på leden kommer man väldigt nära inpå livet självt menar Emelie.
– Det primitiva gjorde att fokuset gick ut på att överleva. Det är bara en själv som kan ta en framåt. Bokstavligen blir varje steg väldigt viktigt för att inte gå bakåt. Självbevarelsedriften blir väldigt stark. På så sätt är det lättare att överleva på leden än i civilisationen. Det är färre saker att hålla koll på. Det blir en vacker koncentration.
Det tog 136 dagar för Emelie att vandra färdigt Te Araroa. På nordön hoppade hon över vissa delar där leden gick längs till exempel motorvägen.
– Men på sydön gick jag vartenda steg, säger hon stolt.
När själva mållinjen passerades fick Emelie en intressant överraskning.
– Det hände faktiskt inte så mycket. Det var en chock. Det var inte så stort som jag föreställt mig. Man har kämpat så länge men väl i mål var det inte så mycket som hände. Det fick mig en tankeställare. Det är viktigt att ha ett mål för att komma framåt.
Idag är Emelie som sagt tillbaka i Sverige och pluggar sedan i höstas en femårig utbildning för att ”bli växtdoktor” som hon kallar det.
– Jag hoppas att jag ska vara kvar här. Det är en utmaning att vara på samma plats. Mitt mål när jag flyttade hit var att stanna på en plats, säger hon.
Såhär gött kan man ha det på leden. Foto: Privat
Pingback: Den som säger att det här inte går: Släng dig i väggen. | Ett Annat Liv
Kommentarer är stängda.