I skrivande stund faller snön utanför mitt fönster, det är underbart. Men låt mig nu ta er med tillbaka till Kroatien, bergen, värmen och friheten. Läs också första delen om resan till Kroatien här >>
Bergen tornade upp sig framför oss. De är beigha som sandslott fastän det är höga bergstoppar.
Vi börjar gå och det lutar redan lite uppåt. Det är varmt. Paklenica nationalpark erbjuder alltifrån endagarsvandringar till vandringar som kräver övernattning. Det kostar en liten inträdesumma. Jag är glad att jag har fotriktiga skor på mig då det är ojämn mark här och var.
Vi är glada att vi tog oss hit, Mathilde och jag. Vi skuttar glatt över broar som leder över vattendrag, hoppar över stenar som ligger här och var på vår väg, vi skrattar och skämtar. Vi går också tysta i våra egna tankar. Jag är så glad att det är Mathilde och jag som går där tillsammans. Vi har många roliga minnen tillsammans och nu fyller vi på med ännu fler.
Stigen ramas nu in av branta klippväggar på vardera sida. Entusiastiska klättrare som är på väg upp för berget får oss att stanna till. Det är alltifrån nybörjare till väldigt erfarna. Nedanför har de satt upp sitt eget lilla camp med hängmattor och gasolkök. Jag är imponerad av hur de enkelt tar sig upp för de väggarna. Det råder en härlig stämning, några klättrar och några bouldrar, några sitter alldeles nedanför berget och äter mat. Jag har förstått att Paklenica nationalpark är ett klättermecka i Kroatien. Parken känns genuin och äkta och lite mer vildmark. Hit dras inte de vanliga turisterna.
På vår vandring möter vi cyklister på mountainbikes som obehindrat tar sig förbi alla stenar och ojämnheter. Det blir väldigt varmt och vi stannar och vilar flertalet gånger. Vi är inte ensamma här. En kvinna i klänning och flip flop går förbi mig, liksom en familj i rejäla hikingkläder. Här finns alla typer.
Vi kommer upp på högre höjd och får utsikt över bergstopparna, det är mäktigt och vackert. Jag blir hänförd över den dramatiska utsikten. Det är mitt i sommaren och jag tänker hur vackert här måste vara på hösten. Lyckost dem som får följa den här naturens skiftningar. Det får djuren som bor här göra. Grävlingen som får ha sitt gryt i den här miljön, björnen som kan gå och mumsa i sig av alla bär till den här utsikten eller räven som kan strosa upp och ned som den vill och fågeln som med några få vingslag får sig en panoramautsikt som heter duga.
Nu börjar stigarna gå i serpentinformat och vi får gå på led då det smalnat av ordentligt. När jag är högst däruppe ser jag mig omkring och det jag ser får mig att le och känna mig lycklig.
Här är jag på en topp i Kroatien och livet får gärna vara såhär hela tiden. På topp. Skratt, lycka och känslan av frihet sprider sig genom min kropp. Hit upp har jag tagit mig alldeles själv och vägen hit var fylld med glädje, spänning och förväntan.
Det är inte någon hardcore bergsbestigning jag pratar om utan mer att jag är stolt och lycklig över att jag gör sånt som får mig att må bra tillsammans med människor som jag tycker väldigt mycket om.
Min Kroatienresa hade allt och lite till. Fina vandringar, svalkande bad, god mat, härligt sällskap, massor av skratt, sena nätter med ett glas vin och konversationer om livet. Det känns som det var igår. Det brukar sägas att minnen bleknar bort, men inte minnena från denna resa, dem behåller jag för alltid.
