Jag har landat nu, eller ja det gjorde jag väl redan när flygplanet tog mark för några dagar sen. Men ni vet den mentala biten att komma hem ifrån en sån där superduper-rolig resa utomlands. Att komma hem till tvätt, tidpassning och andra måsten. Mina kläder är rena, inga saltvattenstänk och utomlandsdoft, mitt hår är återfuktat och inte sådär lockigt som bara saltvatten kan göra det, luften är lite klarare och huden fri från solkräm. Kvar finns en tomhet som bara bilder och de roliga minnena kan täcka igen.
Den här resan var målet Kroatien. Flygplanet landade på den lilla flygplatsen strax utanför Zadar. Mathilde, som jag inte träffat på över ett och ett halvt år står där och välkomnar mig, det känns plötsligt som igår när vi var i Nya Zeeland. Vi har hyrt ett rum via Airbnb för veckan. Danijel som är våran värd skjutsar oss.
Jag kliver ut ur bilen som vi parkerar på uppfarten till det trevåniga huset, ovanför bilen höljer sig ett tak av slingrande kiwibuskar. Intill finns ett litet trädgårdsland där det odlas paprikor, tomater, aubergine med mera. Längs med gången till dörren hänger det klasar med vindruvor. Vårt rum är lagom storlek och består av två sängar, ett sängbord och en garderob. Mathilde som levt i ryggsäcken i fyra månader gör sig hemmastadd och hänger upp sina kläder.
Lägenheten har också ett badrum och ett kök med tillhörande balkong.
– Jag har köpt vin, säger Mathilde.
Såklart hon har tänker jag. Vi blev vänner när vi jobbade på en vingård i Nya Zeeland.
Från balkongen blickar jag ut över havet och bergen i fjärran, det är ljummet ute. Vi dricker vinet och pratar om de senaste månaderna, om hennes resa och om min sommar.
När klockan passerat en bit efter midnatt går vi och lägger oss.
Solen står redan högt på himmelen när vi är på väg till stranden, vårt boende ligger en bit utanför stadskärnan. Vägen till stranden kantas av välodlade trädgårdar och fikonträd. Grenar hänger utöver gatan så att vi kan plocka av dem.
Det är något speciellt med att äta frukten direkt från träden, fikon har jag tidigare bara köpt i förpackning på affären.
Vi går förbi färjeterminalen där du kan ta bil och passagerarfärja till det närliggande öarna.
Kroatien är inte känt för att ha milslånga stränder, det är stenar och klippor istället för sand. Vi väljer det små klipphyllorna som skjuter ut en bit över vattnet. Här finns gott om plats för oss och våra tillhörigheter. Vi breder ut våra handdukar och gör oss redo för ett dopp i det otroligt klara vattnet.
Det här är adriatiska havet som tyvärr är det mest överfiskade havet. Jag som är en fräknig fröken och otroligt känslig mot solen är extremt noggrann med solkrämen, ni mina vänner därute vet ju hur hemskt plågsamt det är att bränna sig. För mig räcker det med solkräm som har skydd 30. Vattnet är otroligt uppfriskande.
Den här resan är ingen solresa, inte heller den mest välplanerade resan och inte heller en renodlad äventyrsresa. Nej, hörrni det här är en resa som vi tar lite som det kommer. Som bekant så är det bäst när det blir spontant. Vi vill inte bestämma i förväg vad vi ska äta imorgon, så därför blir det dagliga promenader till affären.
Melonerna och avokadorna är ”to die for”. Jag har aldrig sett så stora meloner och alla avokados är perfekta.
På kvällen efter middagen sitter vi på balkongen för att göra en grundplan för veckan. Vi bestämmer för att göra en lista på saker vi vill göra och sen utgå ifrån den vad som är möjligt. Jag läser från listan vad vi vill göra.
- Hoppa från en bro
- Lifta
- Besöka Plitvice lakes
- Besöka Paklenica
- Gå ut och se staden på kvällen
- Se solnedgången
- Träffa roliga människor
Låt mig förklara, att hoppa från en bro låter inte så drastiskt som det är. I Nya Zeeland startade vi en tradition om att på varje ställe hoppa ner i vattnet från en bro.
Vi liftade
Mathilde som liftat sig runt i Europa skulle nu introducera mig till detta sätt att resa som öppnar upp för både roliga möten, sparande och oväntade händelser.
För att lifta behöver du tålamod, lite tur, ett bra ställe och en skylt med en text till var du ska.
Så var vi där, solen stekte och mitt vatten var nästan slut. Bil efter bil åker förbi, en del vinkade och en del tutade.
Vårt mål för dagen var ”Plitvice lakes” nationalpark. Vi var ute i tid och började lifta vid 07.30 En liten kort knubbig man åker förbi i en mopedbil med flak, han stannar till och frågar var vi ska. När vi berättar var skakar han på huvudet och skrattar. Han lägger armen om mig och ber oss följa med till bilen så han kan köra oss till rätt ställe att lifta ifrån.
Uppenbarligen får vi båda inte plats i den lilla förarhytten. Jag hoppar upp på flaket. Här sitter jag på ett mopedflak i Zadars tidiga morgontrafik, Mathilde kikar ut för från den lilla förarhytten och allt vi kan göra är att skratta.
Vad tror ni, får vi någon lift, kommer vi till Plitvice lakes. Det får du läsa om i nästa del om resan i Kroatien. Ni får också höra historien om Mario och vattenmelonen.