Någon gång under de senaste åren är det som att jag har fått på mig ett par glasögon som inte går att få av. Genom dem ser jag numera världen i ännu ett skikt, och styrkan i glaset blir bara starkare.
Varje morgon när jag sitter på spårvagnen på väg till jobbet, genar igenom köpcentrat eller bläddrar i en tidning. När jag serverar kaffe i take away-muggar över disken, har alltför många obesvarade mejl i inkorgen eller jobbar helg och inte hinner hälsa på min farmor. Då stannar allting runtom mig för en liten stund. Jag ser mig omkring genom det tjocka glaset i mina visuella glasögon, som skapar ett litet fönster mellan mig och resten av världen. Genom det kan jag se den från avstånd, zooma ut och urskilja vad som är vad.
Ut genom bussfönstret, i rader av galgar på klädhängarna och i reklam för överprisade accessoarer. I plastpåsar som flyger över trottoarerna och när hela kroppen går på autopilot. Där ser jag resurserna som vi alla ska leva på och så mycket av vår tid på jorden gå till spillo. Jag ser närhet mellan människor som är alldeles för avlägsen och en närvaro som är alltför frånvarande.
Och då undrar jag; behöver vi verkligen allt det här?
Jag vet att jag inte gör det, jag vet att vi inte gör det.
Men hur kommer det sig att vi har skapat så mycket mer än vad jorden gav oss? Hur kommer det sig att vi har valt livet, där vi måste sälja så mycket av oss själva och vår tid, för något som vi inte behöver för att leva?
Jag har alltid sökt friheten. Och den hittar jag lättast när jag inte klär min tillvaro i lager av för mycket stimulans. En enkel livsstil har alltid känts naturlig för mig, det är så jag kommer mig själv och min sanna lycka närmast. Vilken livsstil vi trivs med och hur vi väljer att leva är förstås upp till var och en, men vi alla föddes med samma basbehov. Överkonsumtion och det förutsatta heltidsarbetet har aldrig känts naturligt för mig och mina senaste tre år som mer eller mindre nomad har fått mig att reflektera ännu mer kring just detta.
Dels för att jag utan fast hem eller jobb bara har haft sporadiska inkomster som krävt en enkel livsstil och hushåll delade med andra. Och dels för att jag har valt att inte gå den vanliga vägen där karriär och inkomst ofta är högt på prioriteringslistan. Ute i världen har jag träffat många människor med liknande känslor som stimulerat och bekräftat min djupt rotade känsla. Att det sätt som majoriteten av alla människor i västvärlden uppmanas leva på inte passar min natur.
Ibland har jag känt mig malplacerad i samhället med dessa känslor, och speciellt sedan jag kom hem till Sverige och inte längre träffar lika många nya människor. Det har hänt att jag har fått en del kommentarer som att jag stretar emot verkligheten och inte vill växa upp, men för mig handlar det om någonting djupare än så. En stark känslan av att jag känner mig lyckligare och mer hemma med det som naturen har gett oss. Någon annan har sagt att jag drömmer och det gör jag också, varje dag. Jag drömmer om att vi inte tar mer än vad vi behöver och att vi ger bort det vi har över. Att vi vågar hålla allas händer och beblanda oss med andra. Att vi hjälper och ser oss själva i varandra.
Därför var det speciellt för mig häromdagen när jag var på en open mic-kväll. Mellan catchiga låtar och ett gitarrsolo gick en tystlåten tjej upp på scenen. Hennes ögon såg blanka ut när hon knackade på mikrofonen och sa att hon bara måste få ur sig en sak.
– För ett par år sedan började jag se världen runt omkring mig annorlunda och nu kan jag inte se det på något annat sätt, sa hon och jag kände genast en samhörighet till henne.
Hon sa att hon inte förstår vad vi håller på med och att hon inte känner sig förstådd i det som anses vara ett normalt sätt att leva på. Hennes ord träffade mig djupt, då de lika gärna hade kunnat komma inifrån mig.
– Allt jag behöver i livet är lite natur för fridens skull, mat och vatten och så kärlek för någon att dela allting med.
Vi hade ögonkontakt flera gånger när hon pratade och jag kände mig tvungen att gå fram till henne i pausen trots att jag inte visste vad jag skulle säga. Men jag hann inte säga någonting alls förrän vi båda kramade om varandra. Vi stod så länge, kind mot kind och delade några tårar av förståelse. Jag blundade mot hennes axel, log och tänkte;
Vi har nog samma styrka på glasögonen.
