Elin Stadenberg: ”Minnen från en saga om Woody”

Jag glömmer aldrig när vi träffade Woody för första gången. Vi hade bestämt oss för att sova utomhus den natten, Lina och jag. Det var sista kvällen på Strawberry Fields, en musik- och konstfestival som hade skruvat upp alla sinnen på högsta volym. Vi ville inte gå och lägga oss, ville inte att det skulle ta slut. 

Det spelar ingen roll att tiden går för jag minns den sista kvällen på Strawberry Field som om den vore igår. Vi hade dansat oss svettiga, jagat musiken från scen till scen till sista låten. Låtit ljudet från olika högtalare visa vägen tills ingen hade batterier på sina mobiler kvar och tystnaden la sig över trädtopparna. Tälten stod täta, tysta och stilla när vi smög genom campingen. Det tog lång tid att komma tillbaka till vårt camp, inte för att vi inte hittade dit utan för att en triljon stjärnor lyste upp himlen och rakt in i våra hjärtan. Jag och Lina höll varandra i handen och stannade varannat steg för att böja nackarna bakåt och bländas av universum. 

Ingen av oss ville krypa in i tältet och gå miste om natten. Istället hämtade vi alla filtar vi kunde hitta tillsammans med det sista som var kvar av maten och gick tillbaka ut till den nu sovande festivalen som nyss blixtrat av färger och musik. Vi hittade en enkel konstellation i trä vid en av scenerna som byggts upp för eventet. Från en av takbjälkarna hängde sju stenar i olika färger uppknutna i ett snöre tillsammans med en ensam diamant. Tidigare under dagen hade det varit fullt med folk där men nu var dekorationen det enda som fanns kvar. Vi bredde ut den tjockaste filten över det dammiga trägolvet och la oss ner på vår nya sovplats, kramades för att hålla värmen och beundrade natten utan ord. 

Vi trodde att vi var de enda som var vakna men någon bröt våran tystnad. Det var Woody. En man som inte heller ville gå och lägga sig, som också ville vara del av den magi som fick stjärnorna att lysa extra starkt. Han gick ensam runt det nedsläckta festivalområdet med sina tankar och nu frågade han om han fick sätta sig ner och dela dem med oss. Vi gjorde plats på filten åt vår nya vän och pratade om livet tills alla hade kinderna fuktiga av tacksamma kärlekstårar. Vi somnade tillsammans ungefär samtidigt som solen började gå upp och fick diamanten i snöret att måla prisman över alla träväggar. I samma stund som vi slog upp ögonen några timmar senare pekade Woody upp mot himlen på ett flygplan som gled över det blå. Det var det sista vi såg av Strawberry Field.

Men det var inte det sista vi såg av Woody. Han låg kvar i minnet av en ömtålig sommarmorgon och även om vi inte höll kontakten särskilt bra så pratade jag och Lina ofta om hans unika lugna själ och fridfullhet. Bara några dagar innan jag skulle åka hem till Sverige åkte jag och Lina och hälsade på honom. Han bodde i en stuga på landet vid början av floden som rinner genom hela staden. Och hans lilla hus såg precis ut som honom själv. Där vilade en vishet och ett lugn. Hela vardagsrumsgolvet var fullt av boktravar och LP-skivor. På en del av dem stod rökelser som brunnit farligt långt ned och bildat små askhögar på omslagen med Jimi Hendrix och Pink Floyd. På väggen hängde fotografier och på fönsterbrädet låg stenar och fågelfjädrar och äpplen från trädet utanför. Jag la märke till att han hängt upp en drömfångare jag hade knutit åt honom dagen innan. Jag sa ingenting, men det kändes fint att den hängde där. Snart är jag långt härifrån men en del av mig stannar kvar.

– Kom, jag vill visa er något, sa Woody när det hade börjat skymma ute och vi snart skulle kunna se våra spegelbilder i fönsterrutorna.

Jag och Lina följde efter honom ut, nedför gatan och in på en stig. Vi korsade en äng, fortsatte över en bro och uppför en backe. Jag kände mig som en lite flicka på besök i en saga. Allt var så stilla utanför staden och Woody var som en vis och vacker ung man som visade hemliga platser och svarade på svåra frågor om livet. När vi kom upp på kullen, andfådda och framåtlutade med armarna runt magarna satte vi oss ner i gräset utan ord. Och där satt vi. Framför oss stod minst ett trettiotal kängurur och betade gräs. I en magficka på en av dem låg en liten känguruunge. Ett träd reste sig i mitten av paddocken och varenda gren var vit av kakaduor. Solen smälte i skymningen och rann ut över hela horisonten. Jag och Lina tittade på varandra med tårad blick, det här är Australien.  

Vi reste oss upp när det var dags att gå tillbaka men jag stod kvar där jag stod. Jag koncentrerade mig på varenda färg, spände blicken i utsikten och ville ta till mig allt i den här bilden och mata den till mina sinnen. Jag ville inte glömma bort en enda detalj. Om några få dagar är jag inte här,  tänkte jag. Och jag tror att Woody förstod, för han klev fram och la armarna om min hals, vilade sitt bröst mot min ryggtavla. 

– You’re welcome here whenever you want, sa han. 

Hej då Australien och allt jag älskar med dig. Tack för allt vackert du visat mig. 

Vi hade bäddat åt mig och Lina i gästrummet i Woodys stuga, men vi drog av täckena och hämtade kuddarna. Sedan bredde vi en tjock filt på golvet i vardagsrummet och la oss där alla tre fast att vi inte fick plats. Vi låg lika tätt bredvid varandra som på Strawberry Field och pratade om livet tills ögonen blödde igen. Vi stannade upp för att förlänga natten. Ville inte gå och lägga mig, ville inte att det skulle ta slut. Någonsin.