Jag är tillbaka i den svenska sommaren och alla frågar mig vad jag ska göra härnäst. Inte helt oväntat förstås, men kanske inte heller nödvändigt att kunna svara på.
Efter två och ett halvt år utomlands landade jag i Stockholm och i huvudet började jag direkt planera min höst. Tills mamma och pappa bad mig att lugna ner mig, att landa och ta sats innan jag började flyga igen. Det är såklart inget fel med att drömma och ha mål, snarare tvärtom. Men jag lyssnade på vad de sa, tänkte efter en stund och började fundera på behovet av att alltid vara sysselsatt. På jakten efter meningsfullhet och lycka.
Foto: Lina Hälleberg
Det är helt naturligt att söka meningsfullhet i livet men vi letar efter lyckan som om den gömde sig i arbetstitlar, prylar, platser, status och relationer. På så sätt begränsar vi den för oss själva. För om vi tänker på lycka som någonting som uppnås genom specifika resultat och jagar den som ett framtida mål finns ju risken att vi aldrig når dit. Gräset tycks alltid behöva överträffa sig själv med sin grönska men livet i sin naturlighet har torrperioder också. Visst kan man behöva förändra sin livsstil för att må bra, ägna sig åt vad som faller sig naturligt för en och känna att man får utlopp för sina känslor och uppnår sin potential. Men jag vill kunna vara lycklig både när trädgården frodas och när gräsmattan är nednött och gul.
Eftersom att vi ständigt förändras och lär oss nya saker som gör att vi ser på världen annorlunda så kommer inte alltid våra gamla ideal och målsättningar stämma överens med var vi befinner oss. Vi upplever nya saker och våra önskningar ändras så att vi vill ta oss till nya platser där vi tror att lyckan kan finnas. Men det finns så många vägar som kan leda dit och så länge lyckan är en bestämd destination blir pressen att välja rätt stig så stor att vi kanske rentav lurar oss till att tro att vi inte kan njuta av självaste färden. Man skulle kunna tro att ju fler vägar ju lättare att hitta, men risken är att vi bara går vilse. Om lycka är någonting vi letar efter på detta sätt så finns också risken att vi aldrig hittar den.
Jag försöker påminna mig själv om detta nu när jag landat i Sverige efter en långresa och börjar fundera på åt vilket håll jag ska ta nästa kliv. Att vilken väg jag än väljer eller vilket mål jag än lyckas uppnå så är aldrig lyckan given eller permanent. Lycka är ett humör, ett mående, ett val, ett sätt att se världen och uppleva livet på. Den inre lyckan kan komma och gå oavsett hur de yttre omständigheterna ser ut och om vi lär oss det här så spelar det mindre roll vilken väg vi väljer. När vi förstår detta kan lyckan växa och frodas inom oss, då går den att hitta på varje stig och blir med ens mer tillgänglig.
Vad vet jag, jag är också bara en av alla lycksökare. Men jag tror att om det nu finns någon väg som enklare leder till lycka än någon annan så är det raka spåret in till djupet av oss själva. Och det viktigaste då är att jag är ärlig och sann mot mig själv, med vad som får just mig att må bra oavsett vad jag väljer att göra härnäst.
