Med tid och inspirationsbrist målar jag solar i sanden på Koh Pangan. Utan att söka något speciellt vill jag hitta något nytt. Och utan några egna förslag letar jag i minnet efter ett tips min vän gett mig innan jag lämnade Melbourne. ”Just go to Pai, it’s a hippy village in the north and you’ll love it”, hade han lovat och pussat mitt oroliga huvud hejdå.
Ettusen femhundraåttiofem kilometer och tjugo timmars restid från Koh Pangan hade Google Maps informerat när jag skrev in Pai i sökrutan. Efter två dygn, en färja, tre bussresor och ett nattåg saktar den sista bussen in i Pai och armbågar sig nu fram farligt nära slalomåkande mopeder och barfotafötter. Även om jag aldrig har varit här förut förstår jag direkt när vi är framme. Hela staden ser ut att vara i miniatyr och varenda krokiga väg är kantad av små butiker som lyser av färgglada hantverk och tyger i batik. Jag ramlar ut på en busstation som inte ser ut att vara större än köket hemma och med fria tår och svettig rygg släpar jag min ryggsäck förbi fruktstånd och juicebarer för att hitta ett hostel.
Jag hittar ett billigt ställe som mest liknar en trädkoja. På en gul och tuffsig gräsmatta precis vid ån balanserar hostelet på krokiga stockar. Jag räknar till fem hängmattor bara vid ingången, de flesta så trasiga så att jag undrar om jag ens ska våga lägga mig i dem. ”Drinking rum before 10am makes you a pirate” läser jag på en sned skylt uppspikad på en gren. Mannen som jobbar där ser verkligen ut som en pirat. Genom ett moln av marijuana och till tonerna av släpig reaggemusik checkar han in mig och när jag frågar var mitt rum är lyfter han bara pekfingret och pekar rakt upp. Ovanför en brant stege hittar jag min madrass på ett golv av bambu, i ett rum med väggar av trådiga myggnät. I trädet hänger pärlor och drömfångare och senare på kvällen lägger jag mig tillsammans med solen. Stilla och varmsamt ser jag den lägga ett lilablått filter över dagsljuset från min huvudkudde.
Trots att jag har rest så långt fortsätter mina dagar med sina vanliga aktiviter. Jag strosar barfota, fastnar med blicken över kallnat kaffe, undrar som vanligt vad som fört mig hit men är säker på att jag kommer att få reda på det. Varenda kväll stängs trafiken av från gågatan och de färgsprakande små butikerna får sällskap av gatumusikanter, försäljare och osiga matstånd. Asfalten täcks av filtar där det läggs ut ringar, kristaller och spirituella smycken i långa läderband, sålda av män med piercingar mellan varenda rynka. Varje meter smakar jag på kryddiga risknyten och thailändska pannkakor, äter färsk mango med tandpetare och köper degknyten utan att veta vad de innehåller. Barerna spelar livemusik och utanför en av dem sitter en kvinna och flätar dreads på turister som vill passa in i Pai på riktigt.
En morgon när jag sitter och sörplar på en banansmoothie går det förbi en man ute på vägen som möter min blick. Vi tittar länge på varandra med kisande ögon och efter ett par djupa rynkor i pannan minns vi varandra från meditationskursen jag var på några veckor tidigare. Vi blir sittandes på caféet tillsammans i flera timmar, äter frukost, delar meditationsupplevelser och diskuterar livet. Han är från Chile men har rest och levt på alla möjliga platser i världen under flera år. Jag berättar för honom om den inre resan jag gör och han inspirerar mig med sina spirituella upplevelser och hunger på livet. Dagen efter bestämmer vi oss för att hyra en moped tillsammans och åka på upptäcktsfärd. Pai är en väldigt liten stad men i omgivningarna runtom finns vattenfall att bada i, utsiktsplatser värda att klättra upp till och andra sevärda konstverk skapade av naturen.
Jag och min nya vän märker ganska snabbt att vi är precis lika dåliga på att planera och precis lika bra på att ta dagen som den kommer. Vårt första stopp är ett café med utsikt över bergen och trots att vi har en hel lista på sevärdheter i ryggsäcken sitter vi där tills det blir eftermiddag. Jag vet inte om det beror på att vi har den intensiva meditationskursen gemensamt men det finns någon slags färdiggrundad tillit mellan oss. När han frågar mig vem jag är berättar jag saker för honom som jag inte erkänt för många andra än mig själv. Luften vi andas är accepterande och fri från rädsla för det som inte är perfekt. Jag glömmer helt bort tiden och våra utflyktsplaner i berättelser och lärdomar om livet.
”För några år sedan antog jag en utmaning”, berättar min vän. ”Varje dag gör jag tre goda gärningar utan att förvänta mig någonting tillbaka”.
Det hade börjat i Nya Zeeland när han tidsoptimistisk lämnat sitt hostel alldeles för sent på väg till flygplatsen. Han hade sprungit allt vad han orkade till busstationen med packningen dunsandes mot ryggen och med båda händerna fulla. En kvinna hade bromsat in vid vägkanten och ropat åt honom att hoppa in. ”Var är vi på väg?” hade hon frågat och med gasen i botten och fartränder i asfalten hade hon kört honom som om det var hon själv som skulle med flyget. Han berättar hur enormt tacksam han blivit men även hur förvånad och förbryllad han var över att en total främling frivilligt offrat sin tid och sina pengar bara för hans skull.
Kvinnan i bilen hade inte velat ha några bensinpengar utan istället hade hon sagt ”Nu är det din tur att göra en annan person glad. Den enda gentjänst jag vill ha är att du hjälper mig att sprida vänlighet och erbjuder din hjälp till nästa person som behöver den”.
Det löftet har han hållit också och varje gång ber han personen i fråga att skicka vänligheten vidare. Vi kommer överens om att kärlek föder kärlek och att sprida vänlighet till varandra är en av våra viktigaste livsuppgifter just därför. Efter några timmar har vi båda delat våra ärliga livshistorier med varandra, erkänt rädslor, bekänt oss svaga och visat oss starka. Det är något speciellt med att öppna upp sig för en främling, en värdefull chans att få prata utan filter. En lättnad att få berätta vad som helst för öron som bara är där och då. Som inte kommer att göra sig påminda i framtiden och som inte har bakgrundsinformation till att döma i stunden.
Det enda vi hinner med på vår lista över sevärdheter innan solen går ner är Lod Cave, en jättelik grotta med fladdermöss och svart vatten. Trots sin turiststämpel slår naturen mig med häpnad, än en gång. Med bara eldlyktor letar vi oss fram över de mörka klipporna och hela tiden måste jag vrida och vända på huvudet för att varje gång bli lika förvånad över all den stillsamma skönhet som är jorden. När jag sitter på mopeden i solnedgången på vägen hem är jag så nöjd. Vi har inte sett ens en fjärdedel av det vi hade tänkt idag men ändå har jag fått ta emot så mycket vackert.
Jag böjer nacken bakåt och skrattar mot himlen när vi flyger fram i skymningen. Vill släppa händerna om mopeden och sträcka upp dem hela vägen till universum. Jag sökte ingenting speciellt i Pai men jag hittade något nytt. Ett betydelsefullt möte och meningsfulla lärdomar om livet. Och med detta har jag fått ny inspiration till att sprida kärlek utan krav, måla solar i det dunkla och dela mitt ljus till allt som inte skiner.
