Jag lägger upp väskan på bagagevagnen och går med långsamma steg mot exit. Tar ett djupt andetag och blundar, förlänger stegen tills jag joggar. Ögonvrån börjar fyllas till bredden och när jag börjar springa har de redan svämmat över.
Det har gått två och ett halvt år utan att jag har märkt det. Sverige har känts som en plats i en annan värld och på ett sätt stämmer det också. Jag har glömt hur asfalten luktar om våren när snön äntligen smälter och gruset rullar över trottoarerna. Hur högt skriker måsarna nere vid bryggan medan mjukglassen smälter ner över händerna? Jag minns att jag behöver fingervantar när jag cyklar över de brandgula löven på hösten, men det var länge sen jag behövde dem nu och även om jag vet att den första snön är magisk var det flera år sedan jag såg den falla. Allting som egentligen är så välkänt har bleknat som solkyssta fotografier och ju längre tid jag varit därifrån, desto mindre självklart har det varit att återvända.
Jag visste ju hela tiden att jag skulle komma tillbaka, men mina hem har blivit fler. Medan jag har upptäckt liv på andra platser har min värld blivit både större och mindre. Den har expanderat av möjligheter och oändliga varianter att leva livet på samtidigt som den på samma sätt har krympt. Kanske är det en av de vackraste insikter jag tagit till mig, att jag är dotter till jorden och att mitt liv kan sträcka sig över hela planeten till vilka breddgrader jag än tillåter. Livet i Sverige har pågått bredvid mig som i något slags parallellt universum. Jag har tagit del av det genom vänner och familj, vetat att det funnits där utan att det varit mitt.
Den här gången behövde jag inte fundera innan jag bokade min flygbiljett. Jag kände att jag var påväg hem, inte för att jag är färdig med världen eller nödvändigtvis vill flytta tillbaka. Jag är hemma för att fortsätta min resa inom mig själv och för att lära mig något nytt. För har man till och med glömt hur årstiderna luktar är det lika pirrigt i magen att ha en flygbiljett hem till Sverige. När pappa släppte av mig på Arlanda i januari 2016 såg livet så annorlunda ut och nu är jag tillbaka för att möta mitt gamla jag. För att minnas vad hon inte visste och lära henne allt jag har lärt mig. För att känna känslorna igen som jag lämnade bakom mig i avgångshallen och se om de bultar på samma ställe. Se om mina nya erfarenheter kan vattna mina gamla och växa tillsammans.
Jag springer med bagagevagnen medan tårarna rinner. Ignorerar blickar, passerar folkmassor och förbi tavlorna med svenska kändisar. Det enda jag kan tänka på är att där ute står dem. Jag springer men stannar i utgången, ser ingenting tills jag möter ett par ögon i samma blåa färg som mina egna. På någon sekund begravs mitt ansikte bland hår och skakande axlar. Jag ser inte vilka som håller om mig men jag känner den enda välkända lukten som aldrig försvunnit. Lukten av mamma. Och det är så jag vet att jag är hemma.
