Elin Stadenberg: ”Hjärtat bankar i paradiset”

Jag lämnade Australien på precis samma sätt som jag anlände. Med hjärtat bankandes och med gråten i halsen, på ett flygplan jag bokade biljett till dagen innan.

Jag vill inte ljuga och säga att jag glatt vinkade hejdå till Melbourne och mina vänner, redo för nästa äventyr. Men det var med en enorm tacksamhet och kärlek i bröstet. Jag tog taxi till gatan där jag spenderat nästan varenda dag det senaste året. Där jag har knutit vänskapsband och är stammis på barerna. Jag sprang från café till café där mina vänner jobbar för att säga hejdå och när jag satte mig på spårvagnen med resväskan var min famn fortfarande varm av alla kramar. Tårarna rann nedför mina kinder utan att jag torkade bort dem eller brydde mig om andras blickar. Jag lutade pannan mot fönsterrutan och viskade tack till alla platser vi åkte förbi medan minnena från dem spelades upp i mitt huvud.

Tack Australien för allt du givit mig. Tack för alla oersättliga vänner jag fått. Tack för att du lärt mig saker om mig själv som har förändrat mitt liv. Tack för att du visat mig ovillkorlig kärlek och det vackraste av systraskap. Tack för alla gånger du krossat mitt hjärta så att jag har tvingats älska mig själv mer. Tack för alla bergsvyer som gör mig ett med naturen och alla solnedgångar som tårat mina ögon. Tack för roadtrips och festivaler som fått mig att känna att jag lever. Tack för skrattkramper och passion för livet. Tack för alla inspirerande människor jag träffat som visat mig vad jag vill leva för. Tack för att du lärt mig att våga vara ensam. Tack för att du har tagit fram mig ur mig själv. Tack för att du har visat mig att jag klarar allt. Och tack till mig för de bästa åren i mitt liv.

Den senaste veckan har varit tumultartad. Jag har slitits mellan ångest inför att säga hejdå och oro över vad som ska komma härnäst. Att jag aldrig planerar saker utan föredrar att slänga mig ut spontant är ingenting nytt. Men den här gången handlade det om att jag in i det sista förnekade att mitt visum i Australien skulle ta slut. När sista veckan kom hade jag fortfarande inte bestämt mig för var jag skulle resa härnäst. Att fixa praktiska saker som att rensa ut kläder och stänga bankkonton med en känslostorm i magen gav mig ingen ro att planera nästa äventyr. Jag hade ingen lust att flytta på mig alls. Asien hade lockat mig men folk sa åt mig att jag borde åka till Nya Zeeland. På den knappa tid jag hade försökte jag göra en budget och resplan över grannlandet men stressen rusade för fort och pressen över allt jag ”borde se” och ”bara inte får missa” överröstade min magkänsla. Dagen innan visumet tog slut bokade jag en enkelbiljett till Thailand.

Det är inte planerat, det är inte perfekt. Det är inte hur en rutinerad resenär förväntar sig att resa. Det är inte hur en vuxen kvinna förväntar sig agera och reagera, men det är vad det är. Och det är just där jag tänker koncentrera mig på att befinna mig, i nuet. Det känns som att ödet lyfte mig från marken i Australien och satte ner mig här i Thailand. Jag bara blundade och följde med, som ett spöke flyger jag långsamt fram en bit ovanför marken. Ännu vet jag inte vad jag gör här, men jag vet att jag är här för en anledning. Jag tror inte på slumpen längre, livet har visat mig för många gånger att allting har en mening. Allting får en mening. Alla våra val kommer från våra jag och nu bara andas jag i medvetenheten om min existens. Väntar på vad jag vill visa mig själv.

Under tiden lägger jag vita snäckskal på mina bruna knän och beundrar konstrasten. Tar mig tid till att betrakta livets skönhet. Njuter av mitt eget sällskap och skapar utrymme för mina känslor. Fyller på med ännu mer kärlek till livet. Hjärtat bankar fortfarande hårt men jag ler mot människor här på Phi Phi Island, och de ler mot mig.