Jag minns en man jag träffade där jag tältade på stranden i Koh Pangan. Han bodde i tältet bredvid mitt och en eftermiddag bjöd han mig på te som han kokade över en öppen eld. En sådan stor kontrast från att trycka på knappen på vattenkokaren här hemma i lägenheten på Södermalm. Två så olika liv av helt lika värde.
Under hela min tid utomlands har jag bott ganska enkelt. Med allt jag äger i en ryggsäck har jag delat mina hem och behövt tänka över mina inköp. Tagit en mängd olika olyxiga jobb för pengarnas skull och hittat kreativa sätt att leva billigt på. Både mannen som bor i ett tält på stranden i Thailand och mina grannar i Skanstull skulle kunna säga att de lever det enkla livet, materiellt sett. Att leva enkelt kan ju innebära att leva minimalistiskt, att inte äga mer än vad som behövs och att inte bo särskilt stort. Men det kan också innebära att ha många saker runt sig som förenklar ens vardag. Kanske så många att man knappt behöver göra någonting själv.
Och just där finns det plats för ett tomrum. Ett tomrum som gärna fylls med mer pengar, kläder, status, utseendefixering, jobbtitlar, prylar, självförverkligande drömmar, existensiella frågor och otillfredsställelse. Vi är i ständig jakt på att fylla ett behov som vi själva har skapat. För vad annars ska vi ägna oss åt när vi inte längre behöver jaga våran föda eller bygga våra bon? När vi urbaniserat oss och suddat ut de främsta av våra djuriska instinkter behöver vi inte längre leva för dagen, för timmen, i nuet. Istället finns det plats att fundera på vilka vi är, vad vi vill göra och varför vi lever. Vi funderar på vad som har varit och vad som ska komma sedan. Nu när vi kan få vad vi vill finns möjligheten att jämföra det vi åstadkommer med varandra och plötsligt kan vi välja rätt eller fel. Vi är inte längre rädda för att inte överleva, istället är vi rädda för att inte lyckas.
LÄS MER AV ELIN: ”Tankar från en bergstopp långt bort” >>
Foto: Sara Petersson
Min kloka vän Linnéa påminde mig om häromdagen vad det här med att lyckas egentligen innebär. Hon hade tänkt på att vi gratulerar varandra för vissa saker men inte för andra. Vi tar oss friheten att sätta olika värde på människors uppnådda eller ouppnådda mål, val och livsstilar, som ironiskt nog gör oss allt annat än fria. Vi har en bestämd bild av vad som är lyckat, positivt, eftersträvansvärt och vad som inte är det. Vi uttrycker beundran till någon som studerar till jurist och säger att den är duktig, medan vi inte blir lika imponerade av någon som knyter mattor. Varför? Så länge var och en gör vad som är meningsfullt för henne själv så är allas val av lika värde.
Foto: Vera Nyman
Det är såklart ingenting fel med att uppmuntra och berömma någon som kämpar för något, tvärtom så är det jätteviktigt att vi peppar varandra. Men när vi mäter lycka och prestation skapar vi en tro om att vi behöver någonting mer än oss själva för att duga när allt vi behöver redan finns inom oss. Vi är skapade precis så som vi är med olika förutsättningar vi själva inte har valt. Därför är vi alla lyckade i vår fulla natur. När vi känner mod och när vi är rädda, när vi är utmattade och när vi orkar, när vi slutför ett projekt eller orkar ta oss upp ur sängen. Så tänk om vi brydde oss mindre om hur människor tjänar sina pengar och istället såg varandra för dem vi är. Om vi mötte oss själva på vår egen nivå så att våra mål hjälpte oss istället för stjälpte oss. Om vi insåg att innebörden av att lyckas är något individuellt så att framgången blev lite lättare att nå.
LÄS MER AV ELIN: ”Ensam i världen har jag hittat mitt eget sällskap” >>
Men vi blir så uppslukade av mitt och ditt, behöver tävla med varandra för att vinna i livet och kräver perfektion i ett värld som är imperfekt. Vi tror att vi behöver externa faktorer för att bli lyckliga eller lyckade och att det går att konsumera sig till värde. Att springa med i det här loppet skapar en egoism som får oss att tro att vi inte skulle vara av samma kött och blod. Och långsamt bryter vi ned självkänslan, i raketfart planeten och samtidigt ökar vi avståndet mellan oss människor när allt vi egentligen behöver är varandra.
Därför önskar jag alla människor att känna sig lyckade precis så som de är, inklusive mig själv att våga leva som jag lär.
