WELCOME HOME stod det med stora handmålade bokstäver på ett dammigt plank. Vi hade kört i fem timmar på motorvägar och genom små samhällen med igenbommade butiker och ödsliga lekparker. Över bergen och förbi fälten. Vi var framme vid Confest, en fest för naturen och för mänskligheten. Ett hem för alla.
Jag hörde om Confest första gången för snart ett år sedan och lovade mig själv att ta mig dit, var i världen jag än befann mig vid tillfället. Det var en stammis på mitt gamla caféjobb här i Melbourne som berättade om det för mig. Han hade djupa vackra skrattrynkor runt ögonen i sitt solbrända ansikte, alltid samma flanellskjorta på sig och sitt silvriga hår samlat i en låg tofs i nacken. Varenda söndagskväll satt han på vår uteservering och drack rödvin och berättade historier för mig ur sitt spännande liv. Jag skyndade mig alltid att servera de andra kunderna och stod sedan länge kvar vid hans bord och lyssnade. Han pratade sig varm om Confest, en festival han åkte till varje år. En hemlig plats mitt ute i naturen där människor samlas för att leva som dem är, leva som de lär. För att dela livet och fira friheten. Ett event jag kände mig menad att vara en del av.
Skönheten från den här platsen var det första jag la märke till, den lyste inifrån och ut. Ända från mitten av skogen där träden skuggade solen men värme ändå kunde pulsera mellan människor från hjärta till hjärta. Från tälten under trädkronorna där alla främlingar blev vänner spred den sig ner till sjön där vi badade nakna utan att rodna. Den började i rötterna och letade sig upp i trädstammarna, ut genom grenarna till löven. De höga eukalyptusträden stod på tå och sträckte armarna mot solen, bildade ett tak av gröna nyanser över oss som reflekterades i varje människas natur. Röd sand lyfte från marken i vinden och gjorde piruetter över de dammiga fälten så långt jag kunde se. Men det är inte bara naturen här som är vacker, det är kärleken som fört människorna hit som gör platsen så magisk. Det är allt som är Confest.
Hit kommer människor i alla åldrar från hela världen för att dela kunskap, talanger, idéer, tankar, glädje och inspiration på en trygg och välkomnande plats där allt är tillåtet. Alla deltagare är lika stor del av eventet och är av lika stor betydelse för hur fantastiskt det blir. Det är en fest människor skapar tillsammans och därför välkomnas vem som helst till att vara med och hjälpa till vart det än behövs. Festivalbiljetterna är väldigt billiga men inkluderar två timmars volontärarbete per deltagare, just för att inkludera alla deltagare och skapa en vi-känsla. Det är inte meningen att någon ska tjäna pengar på Confest, det här är en plats utanför det vanliga samhället där tjänster säljs och köps. Här är allt arbete frivilligt och utförs för varandra. Och i slutändan avlönas det med mer än vad pengar hade kunnat ge.
Bildkälla: Confest Facebooksida
Runtom i skogen bygger människor upp byar med olika teman och de som kommer till festivalen får själv välja i vilken by de ska slå upp sitt tält. Det finns en by för naturälskare, en för veganer, en för polyamorösa, en för konstnärer, en för nästan alla. Själv valde jag konstbyn som ser ut som ett verk i sig. I träden hängde drömfångare och hemmagjorda ljuslyktor och runtom fanns målarcirklar och pysseltält, kroppsmålning, keramik och fotokurser. Det är otroligt vad människor delar med sig av på Confest och det är omöjligt att hinna med allt. Här finns meditation och yoga av alla möjliga slag och allt från matcirklar, musiklektioner och massagebord till workshops i hur man överlever i naturen och viktiga diskussioner om mänskliga rättigheter. Vem som helst får sätta upp en workshop för att dela en idé, träffa likasinnade eller bara erbjuda andra sin kunskap och vishet. För att uttrycka sig och för att lära av varandra.
Det finns ingen amplifierad musik på Confest, men den utgör en väldigt stor del av eventet. Istället för band och DJ’s som jag är van vid på festivaler finns här bara spontan akustisk och levande musik i form av trumcirklar och tält fyllda med instrument där folk sitter och jammar och sjunger tillsammans. När som helst kan någon dra fram en trumma och börja spela och varenda gång ansluter sig fler och fler människor med sina instrument och sångröster. Nästan varje kväll satte jag mig nere vid floden i en stor ring av människor som sjöng sig varma tillsammans med en lysande lägereld och en bländande måne. Jag brukar inte sjunga inför folk men varenda gång fann jag mig själv ta i från hjärtat med slutna ögon, med en maracas i handen och en otroligt varm känsla i bröstet av samhörighet och kärlek till människor jag aldrig träffat.
En stor del av Confest handlar om att man ska få komma och gå precis som man är i trygghet och acceptans av sin omvärld. Därför är det helt valfritt hur man väljer att presentera och uttrycka sig själv. Väldigt många människor här går helt nakna, andra har sina vanliga kläder på sig och vissa klär sig endast i kroppsmålning eller lera. Den enda regeln är att respektera varandras val och att behandla alla lika. I början kändes det ovant för mig att inte ha kläder på mig men ju längre tid jag spenderade på Confest, ju mer bekväm blev jag. Jag märkte väldigt fort att alla jag pratade med såg mig i ögonen, alla jag mötte var genuint intresserade av mig som person baserat på vem jag är. För alla, men kanske särskilt för mig som kvinna, var detta en otroligt vacker upplevelse. Att få gå barfota med fotsulorna mot jorden iklädd endast trosor och solhatt över ett fält med tusentals människor som en naturlig och självklar del av resten av jorden. Aldrig har jag fått känna mig så mänsklig.
Bildkälla: Confest Facebooksida
Det fanns massor att underhålla sig med på Confest men mest gick jag bara runt och kände mig levande. Jag simmade naken i floden och torkades av solen. Jag knöt drömfångare under träden och mediterade vid vattenbrynet, satt vid strandkanten med lera upp till hakan och kände mig lika fri som när jag var barn. Jag sprang runt med min kompis Raquel i handen, gungade i hängmattor, träffade vänner och samlade nya. Vi sjöng och bastade och kokade ris över öppen eld, dansade i trumcirklar och räknade fallande stjärnor. Med ingen oro i världen, bara livet i sin enkelhet. Som det är när vi inte krånglar till det, vackert, naket och naturligt.
När jag lämnade Confest en vecka senare var det med tovor i håret och en känsla i bröstet av att vara hemma. Hemma på Confest, hemma i naturen, hemma var som helst där en medmänsklighet och livskärlek som denna existerar.
