Om ni gillar dansande glada hippies kommer ni att gilla det här, sa hon i bilen på väg hit. På väg till en sammankomst i skogen med människor av alla slag, samlade för samma sak. En festival för själar som tror på frihet och natur, på musik, kärlek och humanitet. Tre dygn av dans i solen, under stjärnorna, mellan träden.
Jag fick ett meddelande på Facebook av en person jag knappt minns hur han hamnade på min vänlista: “Do you want to go to an Australian bush party?”.
Vad han nu menade med det kunde han räkna med mig. Jag köpte en varsin biljett åt mig själv och min vän och några veckor senare satt vi i en bil på väg till en plats utan namn, förbi små samhällen ingen visste fanns, vidare dit täckningen inte når. Trots att vi följde den hemliga vägbeskrivningen vi fått skickad till oss var det inte helt enkelt att veta om vi kommit rätt. Bilen klättrade tappert över trädrötter och smög över leriga skogstigar, bökade sig fram där asfalt blivit jord.
Foto: Linnéa Sidfäldt
Det var nästan midnatt när vi bländades av de första strålkastarna. Lila, grönt, gult, blått. Enorma lasersvärd fäktades på himlen, blinkade mot trädtopparna i regnbågssken. Vi var framme i mitten av ingenstans, och trots att det var ett planerat event blev jag förvånad över alla människor som hittat dit. Naturen var så nattsvart, all växtlighet så tät. Men i en glänta som tagen ur en disneyfilm hade alla samlats under stjärnorna. Ett litet DJ-bås hade riggats upp i gräset och fick alla att dansa som om de var födda ur basen och levde på ljudvågorna. Våra ansikten var upplysta av leenden och belysning men åt sidorna såg vi ingenting. Musiken vibrerade i våra öron men runtom oss låg skogen knäpptyst.
Jag tittade ner och såg mina nakna tår smälta längre ner i sanden för varje danssteg jag tog. Jag tittade runt omkring mig och möttes av kärleksfulla leenden från ansikten som glittrade av paljetter och livslust. De här människorna har varit där förut. Kanske inte just på den här platsen, men de har ett osynligt band av sammanhållning knutet mellan varandra och de samlas för dans och sprider kärlek med musik. Vänligheten i allas ögon var så verklig och gemenskapen så stark. Ålder och kön, bakgrund och funktion, inget spelar någon roll. Alla för en, alla är ett. En värme spred sig i mitt ansikte och jag trodde först att det var stämningen som gjort mig rörd när jag tittade upp och såg att det var natten som blivit morgon. En man kom fram till mig där jag stod och blundade mot soluppgången, “Yes the sun comes and goes, but we stay” sa han och skrattade.
Foto: Kajsa Lundberg
När jag väl stannat till kände jag hur fötterna pulserade. Jag vet inte hur länge jag hade dansat, betydelsen av tid och rum försvann någonstans i den Australienska bushen. En äldre man hade spenderat nästan hela natten till att hålla en värmande brasa vid liv, jag gick dit och blev insläppt i den stora ringen av människor som satt runtom. Jag måste ha sett trött ut för någon la en hand på min axel och bad mig att lägga mig i en fåtölj som släpats ner till elden. Jag blev omstoppad med duntäcke och kudde av två okända men omtänksamma händer. Värmen spred sig snabbt inom mig men den här gången var jag nog faktiskt mest rörd.
Jag somnade under bar himmel med basen från gläntan dunkandes i mina matta ben. Visst gillar jag dansande glada hippies, och tror jag precis blev en av er.
