För tre och ett halvt år sedan bokade jag en enkel flygbiljett till Sydney. Nervositeten gjorde mig illamående medan jag packade ner passet i ytterfacket på väskan och gick ett sista varv runt huset. Min mage vred sig flera tusen varv, men som tur är, så lyssnade jag inte på den.
Att följa sin magkänsla är ett tips som de allra flesta av oss har fått i förändringarnas tider. Det är den som kommer att leda dig rätt. Men det som är rätt för en, kan knyta sig så hårt i magen att det känns helt fel. När jag tog flyget till Australien för första gången så flög jag raka vägen mot ovissheten, en ovisshet som skrämde mig massor. Därför är jag så glad att jag åkte ändå, fast att magen inte ville. För jag ville ju.
Sedan dess har jag hunnit resa ensam många gånger, det där är inte lika läskigt längre. Men jag har först behövt bli riktigt obekväm, för att sedan kunna bli helt bekväm. Min mage har fått vänja sig vid att knyta upp knutar inför resan och göra mer plats för nervösa lyckopirr.
Nu står jag här hemma i hallen i Stockholm igen med en ny resväska packad. Jag är på raka vägen mot den igen, ovissheten. Den här gången är det en helt annan resa, till en folkhögskola på andra sidan Sverige. Och idag är det helt andra saker som skrämmer mig, för flytta har jag gjort många gånger förr. Men det var länge sedan som jag stannade på en plats i två år, och hade en vardag med mönster. Att inte gå på känslan och flytta mig efter vinden får min mage att tveka på tröskeln.
Jag sväljer utan saliv och samlar svettpärlor i handflatorna. Drar in den trygga doften av pappa i näsan och försöker hålla kvar den så länge som möjligt. Men jag vet att det som känns i magen bara är känslor, känslor som jag kommer att vänja mig vid. Och när jag gör det så kommer även denna ovisshet att bli visshet. Så nu när magen vrider sig flera tusen varv igen så lyssnar jag inte på den. Jag lyssnar på mig.
