Det är när jag sätter mig på ett tåg bort från staden som jag påminns om att jag bor där.
– Wangaratta? Frågar killen som kollar biljetterna på den bredaste australiensiska dialekten.
”Inte vet jag” vill jag svara. En alldeles nyfunnen vän har bjudit in mig till att hälsa på där han bor uppe bland alpbergen, i Australiens egna lilla skidort. Först tvekade jag eftersom vi inte alls känner varandra, men sedan mindes jag att jag alltid gjorde sådana här saker förut. Innan jag blev bekväm i Melbourne. Innan jag hade hittat mitt Melbourne. Då jag fortfarande hade anledning att leta.
LÄS OCKSÅ – Elin: ”Inget annat än sommaren i Melbourne” >>
Jag bestämde mig för att blåsa liv i min upptäckarlust och nu sitter jag på ett tåg på väg fem timmar nordöst mot en okänd liten ort som jag knappt kan uttala namnet på. Men tåget tar mig längre bort än så, det tar mig tillbaka enda till mina första månader i Australien. Då jag såg på allting genom ett filter som skimrade av nervositet och pirriga resplaner.
Jag åker förbi eukalyptusträd och överkörda kängurur. Vi passerar massiva fält av jordröd torka med en ram av blåa berg. Igenom små samhällen åker vi, där villorna har skruttiga solblekta verandor i trä och höga palmer i trädgården. Det är när allting är som ingen annanstans i världen som jag minns, jag bor i Australien. För nu. Och det är därför som det känns så viktigt att minnas. Det händer nu.
LÄS OCKSÅ – Elin ”Det kittlar i magen när jag vaknar” >>
För efter två och ett halvt år är det inte längre spännande att gå och kika vad som finns på hyllorna i mataffären. Tiden då det kändes coolt att se hur en australiensare bor är sedan länge förbi. Det där är min vardag nu. Jag tror att vart jag än bor så kommer jag att se lite sämre och sämre för var dag som går, tills det att jag blir hemmablind. Men sikten för det Melbourne som jag för två och ett halvt år sedan blev kär i går inte att skymma.
Min vän i Sverige frågade mig häromdagen hur det inspirerar mig att vara just här. Jag svarade; faktiskt så är allting precis så som jag lämnade det sist. Jag ha varit här länge nu och det främmande har blivit välbekant. Men nu har en ny tid börjat. Ett oprövat kapitel som kunde inledas först efter att reslusten hade lagt sig. Då jag fick tid att lära känna Melbourne och bygga upp någonting värdefullt för mig själv. Jag har rotat mig i mentaliteten i staden och tack vare den har jag hittat mod att utforska vad som är riktigt för mig.
LÄS OCKSÅ – Elin: ”Jag vill vara mer än människa” >>
Självklart är jag inte bunden till Australien, men här är jag och det är här jag behöver vara just nu. Jag har byggt ett hem och ett nätverk som osar av skaparglädje och värderar egenkärlek, omtanke och kreativitet. En värdefull tid som har gett mig chans att lära känna mig själv bättre och att vara modig nog att göra vad jag tror på.
Jag tittar ut genom tågrutan och påminner mig själv, jag är hemma i Melbourne. Och det känns faktiskt lika spännande som tiden då jag fortfarande var vilse.
