Det finns i luften. Någonting som inte funnits där för mig på så länge.
Det känns när jag andas. Syret är kristalliserat, taggigt. Det sticker mig i näsborrarna när jag drar ett djupt andetag om morgnarna. Kroppen drar ihop sig under täcket, ingen kroppsdel vill lämnas utanför. När jag stiger upp kan jag känna värmen från där jag har sovit, en kontrast mot resten av lakanen. Det ilar under fotsulorna när de tassar över trägolvet och det ryker mer än vanligt om kaffet. Glaset på uterummets skjutdörrar är immiga och kondenserade som duschkabinen och humlorna vid rabatten har slutat surra.
LÄS OCKSÅ: Elin: ”Det kittlar i magen när jag vaknar” >>
Tårna böjer sig in under fötterna vid hållplatsen, de stelnar i sina sandaler varje gång som bussen är sen. Och den är alltid sen numera, och alltid är den full. Människor är på väg. Tiden har börjat existera i det tidlösa, timvisaren börjar vandra och minuter blir viktiga igen. De blickar som fortfarande möter min när jag kliver på vid Herrviks gård ser trötta ut. Tonårskillen lutar huvudet mot rutan på sätet framför mitt, hörlurarna i hans öron drar ut på vilan. Skärmar av ett tag till innan han är framme vid världen utanför. Nu får vi sitta bredvid varandra, resa oss upp när det kliver på en äldre person, stå upp hela vägen i värsta fall. Vi har knäppta jackor och svettas på morgonbussen in till stan.
Och eftermiddagarna tar slut numera. När vi stänger caféet där jag jobbar två timmar tidigare är det ingen som frågar om vi ska dricka öl. Jag frågar inte heller för den delen. För kvällen kommer fortare nu. Vi lever för dagarna och är närmre natten. Vi vet vilken veckodag det är och frågar varandra vad vi ska göra i helgen. Vi sparar på det roliga, drar oss tillbaka. Långsamt och nästan omärkbart men jag märker det. Jag känner det. För nu är den blåa himlen utan moln. Den är blixtrande klar och luften är genomskinlig. Det är rent och det är nytt. Och det luktar annorlunda. Det luktar nystart.
LÄS OCKSÅ: Elin: ”I Australien är vardagen precis samma – men en helt annan” >>
Jag hann inte uppfatta vilken natt som det plötsligt blev för kallt för att dricka vin direkt ur flaskan med bara en tröja och utan en morgondag. Och min rinnande näsa och molande huvudvärk gör mig nostalgisk. De påminner mig om när jag var barn. Det är tid för att köpa ny skolväska och klä om skrivböckerna i Nalle Puh-papper. Det är dags. Jag känner att jag är på väg någonstans, det är meningen att något ska hända nu. Och världen bara väntar på att jag ska säga vad, att jag ska komma med förslag. Det är tyst runtomkring mig, livet står på helspänn. Det har liksom pausat, står blixtstilla med spetsiga alvöron. Vi väntar med spänning på varandra. Någonting har tagit slut, någonting annat ska precis börja.
Den finns i luften. Och jag har inte känt den på så länge. Det är vardagen. Det är hösten. Det här är Sverige. Välkommen hem, på riktigt.
