Hoppa till innehåll

Inga Sundell: Vad händer efter sabbatsåret?

Även om vi inget hellre önskade än att vårt liv återgick till hur det var innan vi lämnade vår vardag, så går inte det. Vi är andra människor idag än paret som checkade in på Arlanda den 23 februari förra året. Man kan inte två gånger kliva ner i samma flod.


Att förlänga vårt sabbatsår var aktuellt ända tills det bara var två månader kvar av året. Våra hyresgäster trivs fortfarande i lägenheten och vi har pengar kvar på kontot. Vi hade faktiskt kunnat ta ett jobb här på plats. Ja, det var upplagt för ett år till i paradiset. Istället bestämde vi oss för att återvända. Inte för att vi måste och inte för att vi saknar Sverige. Med handen på hjärtat, har vi inte längtat hem en endaste gång under ett års resande. Det är nästan lite läskigt, jag borde omvärdera ordet ”hem”.

Samtidigt är det oerhört bra, för att jag tror att man längtar tillbaka när man har det jobbigt. Vi är oerhört tacksamma över att inte ha fått någon anledning att längta till Sverige ännu. Det här året är vårt livs bästa år, punkt slut. Det är så att man nästan blir avtrubbad på exotiska bucket-listdestinationer. Sex veckor Bali runt, sex veckor Japan i körsbärsskrud och Okinawas paradisöar, välkomnande Vietnam, vilda Kambodja och nu sitter jag i en strandhydda på Palawan, (Filippinerna). Nyp mig! Arlandalandningen kommer att väcka oss tillbaka till verkligheten, vi blir nog nypta med underkyllda fingrar. 

Men varför åker vi tillbaka då? Vi har vilat ut, samlat intryck och inspirerats i ett års tid nu och är ivriga att omsätta allt till praktik. Vi åker hem för att omgruppera oss helt enkelt. Du vet känslan man hade under sommarlovets allra sista vecka, när man såg fram emot höstterminen? Det känns verkligen som om vi har haft sommar i ett år och nu ska höstterminen börja (fast det är våren som börjar hemma). Jag tänker på alla kurser jag vill gå, alla kläder jag kommer att plocka fram och Richard tänker mest på kebab.


Resan lärde oss saker som skolan inte har lärt oss. Att se fri företagsamhet på Bali, i Vietnam och Kambodja, att se hur engelskalärare på fem timmars arbetsveckor drar in vad de hemma behöver jobba en heltid för, avhoppade bankanställda som bygger nätverk och etablerar investeringsmöjligheter, eller digitala nomader som är så kreativa att man blir stum. Sådant inspirerar. Vi har sett andra livsstilar än de vi känner till hemma, kikat utanför vår box så att säga. Det finns olika sätt att leva sitt liv på. Alla behöver inte köpa hus, skaffa barn, belåna sig. Det är inget fel med att göra det. Jag letar bara efter något annat, jag vill lägga min egen plan själv.

Vi har umgåtts med människor vilka, liksom oss, har brutit sig ur ekorrhjulet, tänkt utanför boxen och de älskar det. Jag borde nästan ha ett separat inlägg om folk vi har träffat under resans gång. När vi berättade att vi lämnar Vietnam, var första frågan när vi planerar att återvända, flera var tårögda och en del var bergsäkra att vi är tillbaka inom två år. Jag har jämfört priset på Filippinerna med ”hemmapriser” och då tänkte jag på Vietnam som ”hem”. Det blir lite tokigt när man fastnar för något ställe. Ska jag vara ärlig så tror jag inte att vi återvänder till Vietnam. Inte Danang i alla fall. Vi åkte därifrån när det var som bäst, man kan aldrig återupprepa det. Älskade Danang som gav oss så mycket!

Jag tror att vi kommer att resa igen, det är bara en fråga om när och hur. Vi har inget inplanerat detta år, efter Filippinerna. Vi kommer resa i Sverige en del tror jag. Målet är att besöka alla 24 landskap och plocka ut höjdpunkterna. Västkusten är en bubblare. Man behöver inte vara så jätteäventyrlig alltid. Jag har inget emot en storstadsweekend eller en lyxig bungalow på smaragdfärgat vatten. Men jag kommer att fortsätta att äta det som lokalbefolkningen äter. Att dricka fina viner och tycka synd om lokalbefolkningen är inte riktigt min grej. Jag vill komma nära, jag försöker se mig själv leva på varje ny plats jag besöker.


I ett år har vi inte fogat oss under någon annan än oss själva och det blev ett uppvaknande. Alla bär inom sig en massa visdom från miljontals år som våra förfäder har lämnat efter sig, en gåva till oss. Det sitter i reptilhjärnan, sjätte sinnet, kalla det vad du vill. Varför jag går in på denna flummeri är för att jag har börjat att använda mig av det under vårt sabbatsår. Se, när jag inte  galopperar som i en hästflock, lyder under gruppmentaliteten (=ren idioti), styrs av rädsla eller jantelagen, så lyssnar jag mycket på magkänslan.

På något sätt sitter jag på svaren, det gäller bara att sålla bort bruset.

bl_ingasundell

3 kommentarer till “Inga Sundell: Vad händer efter sabbatsåret?”

  1. Underbart att läsa. Vi lever bara en gång och livet är Live hela tiden och ni har förstått detta ?

  2. Christina Brodersen

    Hej ! Vilken trevlig artikel/ berättelse , vet inte vad du vill kalla det. Jag skulle gärna vilja du skrev om de människor du träffat på vägen under din resa. Skulle var intressant tycker jag, om hur de lever, kulturerna du upplevt och vad detta givit dig som personen Inga Sundell
    Tack på förhand
    Christina Brodersen

Kommentarer är stängda.