Jag är på en dykbåt i Similand Islands. Klockan är några minuter före sex och borta i horisonten ligger en gul-orange strimma som ett tunt streck. Det är inte alltför långt tills solen kommer gå upp. Jag har vaknat av mig själv, lämnat hytten och smugit upp till övre däck för att bevittna hur ännu en dag gryr.
Att åka på dyksemester innebär inga sovmorgnar inte. Den bästa dykningen är väldigt ofta på morgonen och de flesta vill komma ner under vattnet så fort som möjligt.
När solen gått upp och alla andra på båten också vaknat är det genomgång av dykplatsen. Det doftar av nybryggt kaffe och på en whiteboard har instruktören Julio ritat en enklare karta av hur botten ser ut och vi får veta var vi kan se olika saker. Något av det bästa med att vara på en dykbåt är människorna. Att vara bland dykare innebär alltid en stor skopa humor och glädje. Även om det vi gör kan innebära allvarliga risker är det aldrig allvarligt på en sådan här resa. Det skrattas och skämtas rejält.
När vattnet omsluter mig en stund senare och jag ser hur kristallklart det är just denna dag känner jag mig hemma. Vatten är verkligen mitt element. Det är svalkande, det är underhållande och helt otroligt vackert här nere.
En stor blåsfisk simmar förbi. Från andra hållet kommer en liten så kallad ”gul boxfish” vilken beskrivs bäst som en gul simmande tärning med svarta prickar. En märklig och fascinerande syn. Det är små ”glasfiskar” precis överallt. De är nästan genomskinliga men bildar tjocka stim som är roliga att sakta simma igenom.
Så plötsligt är den bara där. Mitt framför ögonen på oss. Varelsen med åtta tentakler. En bläckfisk. Den sitter ovanpå en sten på botten. Och den är stor. Den byter färg och skepnad på huden hela tiden i sitt försök att kamouflera sig. Men vi ser den och vi betraktar det häpnadsväckande djuret i flera långa minuter.
Bläckfisken vi såg. Bläckfisk är ett av mina favoritdjur under ytan.
Jag kan inte hjälpa det. Jag är så fascinerad av livet självt. Alla dessa olika arter, djur och varelser som alla har sitt eget beteendemönster och sin plats i livets kedja. De alla behövs på ett eller annat sätt. Och många av dem kan göra så många olika saker som vi människor inte är i närheten av. Det är detta som driver mig. Det är detta som gör att jag för alltid kommer vilja fortsätta dyka.
En knapp timma senare är det dags att långsamt börja röra sig mot ytan och frukosten som väntar på båten. För dykning är, tro det eller ej, ansträngande även om vi mest bara flyter runt.
Det blir fler inlägg om resan till Similan. Då kommer jag bland annat berätta om hur vi bodde på båten och vilka mer häftiga upplevelser vi hade.
Häng med!
Gilla Ett annat liv på Facebook:
Pingback: Mängder med vackra "angel fish" i nationalparken Similan Islands
Pingback: Säsongens sista dyk blev det allra bästa och härligaste
Kommentarer är stängda.