Känslan när den torrbruna pensionärsön med Fastighetsbyrån, skandinaviska skolor och en vissen palm, var vad jag fick tilldelat mig. Den var inte överväldigande. Den var inte ett jubelvarv runt kvarteret och hetsiga uppdateringar i sociala medier för att informera alla om vilken exotisk plats jag fått att spendera det kommande halvåret på. Den var mer, jaha. Här har jag sagt upp mig från en bra betald chefsposition, förberett allt för det stora äventyret, ångrat mig och bestämt mig igen, det här är rätt – och så får jag Gran Canaria. Hur spännande kan det bli?
Följ Ett annat liv på Facebook för fler liknande texter och inspirerande resereportage: www.facebook.com/ettannatliv
Hur spännande kan den torrbruna ön bli – tydligen mer än en kan ana. Foto: Joanna Wåhlin
Men jag tackade ja. Det fanns inte utrymme att backa, någon slags inre övertygelse tillät mig inte att se bakåt, åt sidan eller någon annanstans där minsta tvivel fladdrade runt. Det var bara framåt, bort, iväg, vidare. Via Uppsala Centralstation, Arlanda, chai latte på Starbucks, fem och en halv timme flygresa och en långsam landning på Las Palmas Airport. Så bodde jag plötsligt mitt i Atlanten.
Min mormor tog med mig till Gran Canaria när jag var 8 år, det var första gången jag var utomlands. Jag blev vän med en liten norsk tjej i poolen när vi lekte med min uppblåsbara val Valfrid. Hon sa: ”Du er litt blå om dine lepper du” när vi badat i den ouppvärmda poolen för länge. Annars minns jag inte så mycket mer än att det var brunt och torrt och vi väntade länge på en buss. Och nu var jag tillbaka, 18 år senare. För att bo på ön i 6 månader och jobba inom resebranschen. Det kändes som oändligt lång tid.
Joanna bland kaktusar. Foto: Privat
”Jag kanske åker hem efter en månad, jag är kanske nöjd då”, sa jag till alla när jag kramades hej då i Sverige. En del av mig trodde det, hoppades det. Och tänkte att det skulle vara så mycket enklare, om det jag behövde var bara någon månad utomlands. Så jag kunde komma tillbaka till lägenheten, bilen, arbetsplatsen, pojkvännen, familjen, garderoben, köket som skulle renoveras, blommorna på balkongen och alla sociala sammanhang jag var trygg i. så smidigt det vore! Ingen skulle ens hinna märka att jag var borta. Och så kunde livet fortsätta som det var.
Så blev det inte.
Foto: Joanna Wåhlin
Jag förälskade mig i Gran Canaria. Jag förälskade mig i Atlanten, solen som går upp varje morgon, bergen, byarna, att köra bil i skymningen med hög musik och sjunga med så högt jag kan, nervevade rutor, barfota och saltsträv hud, stökig frisyr och fuktiga badkläder, rosa himmel i solnedgången och konturen av palmerna, nätterna som aldrig blir kalla och solen som går upp igen, igen, igen. Skarpa färger, förmiddagsdis, hemlösa katter, fiskdoften i mataffären, varm barrskog, skavsår, elstötar från en tvättmaskin, öppna fönster och sandstorm, korta påfarter och storstadsbrus, tapas.
Och solen som går upp, igen, igen, igen.
