Krönika: Jag tjänade pengar på dörren utan att sälja den

I en krönika från 16/6 berörde jag helt hastigt det som kallas delningsekonomi. Helt kortfattat handlar det främst om att man genom smart teknologi kan göra och äga saker tillsammans istället för ensam och på det sättet minska belastningar på exempelvis miljön. Begreppet började användas runt 2013. Jag kan nu avslöja att ordet använts flera år tidigare, i en liten ort som heter Mårdaklev. Märkligt nog började allt med en skrotad bildörr till en Volvo 445, eller Duett som den också kallades.

Det enda som blev kvar av dörren…

Genom en serie udda bytesaffärer hade det hamnat en bildörr från ovanstående bil i min lada. Den var i hyggligt skick, men en aning svår att direkt dra nytta av i mitt dagliga liv. En riktigt varm sommardag hade jag till och med enligt norsk modell provat att veva ner rutan, men det blev inte svalare för det. Således beslöt jag mig för att bjuda ut dörren på en nationell internetbaserad marknad. Annonsen kostade 20 kronor. Dörren värderade jag till 500 kronor.

Redan en kort stund efter publicerandet ringde andfådd person som undrade om dörren var kvar. ”Jag behöver bara låset” sa han. Jag invände att jag nog hade tänkt att sälja hela dörren komplett. ”Gör vad du vill med dörren, bara du skickar låset”. Efter att ha försäkrat mig om att han kände sig bekväm med att betala 500:- endast för låset och dess mekanism så skakade vi hand på det, via telefonen. Låsdetaljerna skickades iväg, och den nu ej kompletta dörren stod kvar.

Därefter kom ett mail från en annan entusiast som ville köpa fönsterrutan och dess komplicerade system av skenor, gummilist och vajer. Han behövde allt som hade med fönsterhissen att göra, utom själva veven. Han var angelägen om att snabbt få detta postat till sig, och var helt ointresserad av resten av dörren. Köpesumman ville han inte pruta på och förde villigt över 500 till mitt konto. Dörren var nu tömd på det mesta av sitt innehåll, men utvändigt märktes inget.

På kvällen ringer en person som vill förhöra sig om skicket på den galonklädda innerpanelen och själva handtaget som man stänger dörren med från insidan. Jodå, de var i bra skick.
”Är det ok om jag för över hela summan, men att du lämnar panelen och handtaget till en bekant i Göteborg?”

Jodå, det kan jag göra, jag ska till Göteborg om tre veckor, sa jag. Ytterligare detaljer demonterades och ytterligare en femhundring girerades.

Nu började dörren se ganska slaktad ut, och jag undrade om den någonsin skulle få sitta på en Volvo Duett igen. Då ringer telefonen. Ännu en veteranbilsintresserad man som är i akut behov av den dörrmonterade kromade backspegeln och den kromade listen på utsidan. Jodå, båda är fina och fria från bucklor. (På denna tiden var såväl lister som backspeglar inte ännu av plast och kunde därför bli buckliga).

Det dröjde inte länge förrän den fjärde femhundringen flöt in på mitt konto. Nu stod bara själva dörren kvar i ladan, allt löst var demonterat och sålt för totalt 2000 kronor.

Nästa dag ringer telefonen. En man har försökt laga rost i dörren till sin Duett men låtit för mycket svetsvärme sprida sig. Hans dörr var skev. Jag har kvar dörren sa jag. Du kan få den gratis!
”Men, skulle du inte ha 500 för den?” frågade en förvånad västgöte.
Du får den gratis om du hämtar den, sa jag. Jag är på gott humör idag!

När kunden kom hade han med sig väldigt gott fikabröd som vi mumsade i oss under nästan två timmars nördsamtal om Volvo Duett, bilen som byggde Sverige under 60- och 70-talet. Innan han åkte ville han prompt lämna två stycken trisslotter som betalning för den slaktade dörren. Den ena gav en vinst på 90 kronor.

Häromdagen när jag städade så hittade jag en fönstervev. Det var det enda som inte såldes på dörren. Den hänger nu på väggen som en liten påminnelse om när jag gick över till delningsekonomi.