Dokumentärt reportage om stort miljöproblem: ”Plaståldern”

Jag följer den gamla träskylten som har texten ”Sunset beach” skrivet i röd målarfärg. Det är en liten stig i sanden och palmbladen dinglar ovanför och bildar naturens egen tunnel. Jag hör havet brusa och kan snart skymta solen på väg ner över en orangefärgad himmel. Det här är Thailand i sin bästa form. En strand på en liten, liten ö på västkusten. Tillräckligt långt bort från Krabi och Phuket för att de stora turisthorderna inte orkar åka ända hit. Men jag är ändå inte ensam här nere när klockan närmar sig sex på kvällen. När jag rundar den stora stenen som påminner om en entrédörr till stranden ser jag fem-sex figurer sitta och njuta av solnedgången. Figurer som ser ut som människor med huvud, armar, ben och ansikten. Byggda av plastförpackningar, frigolit, plastsnören, flip-flops, korkar, flaskor och allt möjligt skräp du kan tänka dig. Bakom dem ligger ännu mera plast. Plast som flutit i land från havet. Thailändare och turister har tillsammans byggt saker av plasten. Fantasifullt, javisst. Men jag blir ledsen när jag ser detta. En liten bit av mig dör inuti.

Men det är så här det ser ut i världen 2016. Den här stranden tillsammans med tusentals andra stränder och framförallt djur får betala priset för att alla prylgalna människor i ekorrhjulet bara kör på utan att tänka. Det ska köpas nytt, nytt och nytt. Var tar allt det gamla vägen? Ingen bryr sig. Alla tittar framåt.

Patrik Enlund

Idag publicerar Ett annat liv ett långt reportage om just plast. Skrivet av Stina Hylén som idag är gästskribent på sajten.

För sextiofem år sedan fanns inte ”plast” i den svenska ordlistan. I dag är materialet lösningen på vår livsstil. De senaste 20 åren har världsproduktionen av plast ökat med fem procent per år. Plasten har blivit ett stort miljöproblem och är inte bara ett hot mot fiskar, fåglar och andra djur. Enligt forskare och konsulter behöver allmänheten generellt bli bättre både när det gäller kunskap och återvinning.
– Vi får in dockor, videoband, toalettborstar, blöjor, kläder och skor i mängder. Man kan ekipera en hel kommun med det som folk slänger i plaståtervinningen, säger Jesper Sundhall på återvinningsanläggningen Swerec.

I Stilla havet flyter det just nu omkring en artificiell kontinent som kallas ”The Great Pasific Garbage Path”. Få har sett den, men de flesta har bidragit till den med tanke på vad den innehåller – leksaker, fiskenät, påsar, kapsyler och allt möjligt plastskräp som under 50 år blåst ner i haven och färdats med strömmarna dit. Hur stor plastkontinenten är råder det delade meningar om, men somliga hävdar att den utgör en yta 60 gånger så stor som Sveriges. Eftersom plast bryts ned av solstrålar och det mesta av skräpet ligger skyddat från sådana under vattenytan lär den sannolikt ligga kvar där i hundratals år. Och byggas på i takt med att världsproduktionen av plast ökar.

Plast i vattenmiljö finns överallt i världen och Sverige, mer eller mindre tydligt. Längs kusterna har nedskräpning förekommit så länge plasten funnits. Problemet med det är inte enbart att fiskar, fåglar och andra djur dör när de äter upp eller trasslar in sig i skräpet. På senare tid har kunskapen ökat om det mindre synliga skräpet, de mikroskopiska plastpartiklar som flyter omkring likt artificiella plankton. I dem gömmer sig ännu ett hot. Deras ytor har nämligen lätt för att suga åt sig organiska miljögifter i vattnet. Med organiska miljögifter menas industrikemikalier som kan skada miljö, djur och människor när de läcker ut i naturen.

Miljögifter är ett område som Ulrika Dahl på Naturskyddsföreningen är expert på. Vad kan hon säga om plast i havet?
– Det jag vet är att till exempel en nylonlina som du släpper från en metrev tar ungefär 600 år att brytas ned. Men även om inte plasten bryts ned till kol och väte bryts den ner till små partiklar som djur tror är mat och äter upp. Det ena problemet med det är att de svälter ihjäl för att de känner sig mätta. Man har hittat mängder av fåglar och fiskar med plastfulla magar. Men ett läskigare problem är att ännu mindre partiklar fungerar som trojanska hästar för miljögifter. När vattenlevande djur får i sig partiklarna, genom hjälarna till exempel, så släpper miljögifterna lös i magen där det är ännu bättre förhållanden för kemikalien att vara. Sedan äter vi människor eller andra djur upp fisken och får i oss kemikalierna de haft i magen.

De plastrelaterade problem vi handskas med i dag började, som så många andra miljöproblem, för länge sedan. Mikael Skrivfars är professor i polymerteknologi vid Högskolan i Borås, snabbt uttryckt – plastforskare. Han säger att plastens snabba utveckling har skett utan insikt om helheten.
– Plasten introducerades för ungefär 50 år sedan men det är bara de senaste 20 åren som man har tittat på plaster ur återvinningsvinkeln och alternativa råvaror.

Hoppfullt nog har också insikten med tiden utvecklats. Trots att den globala plastproduktionen ökar varje år, minskar samtidigt andelen som slutligen hamnar i naturen eller på soptippar.
– De som jobbar inom plastbranschen känner i dag till problemen och hur de ska åtgärdas, de borde informera mer eftersom allmänheten inte känner till det, säger Mikael Skrivfars.

Han är övertygad om att människan aldrig kommer klara sig utan plast. Just därför är framtidens utveckling och hantering av nya produkter så viktig. Generellt återvinns 50 procent av världens plast i dag. I teorin skulle 100 procent kunna återvinnas, men för det krävs bättre återvinningssystem, väldesignade produkter och inte minst medvetna konsumenter.
– Att återvinna plast är lätt tekniskt sätt, svårigheten är hur man samlar in och sorterar använd plast. Den stora utmaningen är att lära människor att sortera mer. Andra utmaningar är att utveckla ”renare” plastprodukter som är lättare att sortera. Tillverkare bör samordna vilka plasttyper de använder så att det blir färre kvalitéer i produkterna eftersom man inte kan blanda olika plasttyper i återvinningen. Det går att separera dem i återvinningsprocessen, men det bästa är om sorteringen blir effektiv redan i konsumentledet, säger Mikael Skrivfars.

1950 var den globala produktionen av plast 1,7 miljoner ton. Samma siffra uppgick år 2010 till 265 miljoner ton. Det var en ökning med 15 miljoner ton jämfört med året innan och följer trenden att plastproduktionen ökat med fem procent varje år sedan 20 år tillbaka. Räknat i vikt producerar vi nu mer plast än kött. Enorma mängder ny plast sätts varje dag i omlopp i världen. Enorma mängder förbrukad plast åker också tillbaka liknande väg efter användning. Stora delar av USA:s förbrukade plast fraktas till Asien, där även en del av Sveriges industriplast återfinns.

Hur blev plastprodukterna egentligen så populära? Från början var det faktiskt inte främst de praktiska fördelarna som lockade, utan mer att det nya materialet var ett tecken på att ett nytt och bättre liv låg för dörren. Redan 1951 förklarade förvisso företaget ”SMplast” i sin bok att: ”Nu fodrar allmänheten även att plastens användning motiveras av att den ger speciella fördelar, som ej kunna erhållas med andra material.”

Det är också ungefär så som plastkännare i dag resonerar när de förklarar varför plasten erövrat vårt samhälle. Mikael Skrivfars säger att jämfört med andra material som glas och metall är plast billigt och har i många andra avseenden klara fördelar.
– Plast har låg vikt och kan på ett kostnadseffektivt sätt bearbetas och formas till många olika produkter. Dagens livsmedelshantering skulle vara helt omöjlig utan plasten, genom att den skyddar mat och ger den längre hållbarhet. Inom sjukvården är plasten ännu viktigare, tänk bara på alla engångsartiklar som används där för att ge steril vård.

I dag finns det omkring 700 typer av plast som kan delas in i arton polymerfamiljer.
Materialets egenskaper gör att det kan utformas både för högteknologiska produkter och vardagsvaror, därav framgången. Samtidigt har egenskaperna med tiden förfinats och slutpunkten har vi ännu inte sett.

Plastens lätta vikt innebär också miljömässiga fördelar. En plastflaska utgör numera tio procent av vikten i en glasflaska. Det innebär att exporterade volymer kan ökas med minskade koldioxidutsläpp. Fast att därmed säga att plasten är ett miljövänligt material är att förenkla saken grovt. Att tala om miljövänlighet och plast är väldigt komplext, enligt Mikael Skrivfars.
– Plasten har många fördelar som man kan utnyttja. Problemet är att om man inte bryr sig om resthanteringen, då får man problem i miljön.

Delilah Lithner är miljökonsult och utkom 2011 med en avhandling om plast. Gällande återvinning ser hon ett stort problem i att det krävs så omfattande sortering för att kunna göra en ny produkt av insamlad plast utan att kvalitén försämras för mycket.
– Från miljöhåll strävar man efter att minska antalet olika material i produkter så att de ska bli lättare att återvinna, säger hon.

Det finns vissa plasttyper som i Sverige går raka vägen till förbränning oavsett om de lämnas i återvinningscontainern eller ej. Ett exempel är Polystren, som bland annat ingår i små engångsförpackningar med kaffemjölk. I återvinningsföretaget Swerecs statistik utgör den plasttypen cirka två procent – för lite för att vara ekonomiskt lönsam att omhänderta. Tillverkare vars plast inte går att återvinna är medvetna om det, men slutar för den sakens skull inte producera det. För konsumenter är det svårt att välja ”rätt” sorts plastprodukt, däremot kan man påverka genom att minska sin plastkonsumtion, menar Delilah Lithner.
– Många förpackningar för livsmedel är nödvändiga men det finns också en massa onödig förpackningsplast idag. Jag tycker att man ska tänka långsiktigt som konsument och till exempel inte köpa för mycket förbrukningsartiklar av plast, det vill säga sådant man bara ska använda under kort tid.

Liksom plastforskaren Mikael Skrivfars tycker hon att plasten som material är viktig för vårt samhälle, men att användningen av plast måste bli mer hållbar.
– Det finns en hel del problem med plast, men jag tror att det går att få till en mer hållbar situation genom att till exempel minska onödig konsumtion, ta bort det farligaste kemikalierna som ingår i plast, utveckla riktigt nedbrytningsbar plast och plast baserad på förnyelsebara råvaror, öka återvinningen och återvinningsmöjligheterna och sluta skräpa ner, säger Deliah Lithner.

När man pratar om återvinning skiljer man på materialåtervinning och energiåtervinning. Det första är sådant som blir nya produkter och det andra sådant som blir värme och el genom förbränning. Jämfört med andra länder är Sverige bra på båda delarna och återvinner i princip allt. Malta, som hamnar längst ned i Europa materialåtervinner omkring tio procent av sin plast, resten hamnar på soptippar. Av Nordens länder är Finland sämst, som hanterar omkring 45 procent av sin plast i någon typ av återvinning.

I Sverige finns en förordning som heter producentansvar. Det innebär att de som tillverkar eller importerar förpackningar ska betala för återvinningen. För att samordna det mellan Sveriges kommuner finns paraplyorganisationen Förpacknings- och tidningsinsamlingen, FTI. I förordningen om producentansvar finns en punkt om att vi som konsumenter har ett ansvar att lämna in våra förpackningar till en återvinningsstation. FTI:s uppgift är alltså att se till att dessa samlas in och återvinns. Riksdagen har i lagen om producentansvar bestämt att minst 30 procent av våra plastförpackningar måste samlas in, sorteras och återvinnas till nya plastprodukter.

FTI ansvarar för 5 800 återvinningsstationer runt om i Sverige, där allmänheten kan sortera förbrukade förpackningar. Men det är bara den första sorteringen av många. Den plast som hämtas upp där fraktas till en omlastningscentral för att balas och åka vidare till en av FTI:s tre återvinningsanläggningar för plastförpackningar. Drygt 40 procent skickas till de två som ligger i Tyskland. I byn Lanna i Småland ligger Swerec som är den enda svenska anläggningen. Här jobbar Jesper Sundhall och ett sjuttiotal personer till med att hantera de återstående 60 procenten. Utöver det hanterar de även spill från plastindustrier, grovplast och en del av Norges plastförpackningar, då landet inte har någon egen liknande anläggning.
– Vi tar emot 800 ton plast i veckan. I antal lastbilar blir det 15 till 20 om dagen. Det unika med Swerec är att vi är specialister på plast. Till skillnad från andra avfallshanterare i Sverige kan vi ta emot blandad plast för att sortera och återvinna, berättar Jesper Sundhall.

Gällande materialåtervinning ligger Sverige i topp i Europa, enligt den senaste statistiken från branschorganisationen Plastic Europe. Ändå är det mindre än hälften av den förbrukade plasten i Sverige som återvinns till nya produkter. Huvuddelen förbränns.

Sett till förpackningar, som utgör den största delen av den totala plastanvändningen, är det bara 30 procent som överhuvudtaget samlas in. Resterande mängd slängs i hushållsavfallet och går till förbränning den vägen. Riksdagens mål om 30 procent insamlade förpackningar kan därmed sägas vara uppfyllt. Men läget är inte riktigt så. Siffran baseras på den invägda leveransen, men gräver man i det insamlade materialet, som går under producentansvaret, visar det sig att allt inte är förpackningar.
– Av det som kommer till Swerec är 10 procent plast men inte en förpackning och 10 procent är inte plast överhuvudtaget, utan avfall. Vi får in dockor, videoband, toalettborstar, blöjor, kläder och skor i mängder. Man kan ekipera en hel kommun med det som folk slänger i plaståtervinningen. I vintras fick vi till och med in två älgar med huvud, skinn och ben kvar. Det är ju inte rimligt att någon tryckt ned det i containern så det måste ha kommit med från omlastningsstället där någon skickat med lite extra, säger Jesper Sundhall.

Av allt material som kommer in till Swerec går i genomsnitt 80 procent att återvinna. Det som klassas som avfall skickas till en cementfabrik på Gotland där det används som bränsle.

Det är ekonomiskt fördelaktigt att bränna upp plast och den fungerar ypperligt som energi, så varför är det viktigt att materialåtervinna? Jo, till att börja med för att förbränning ger ökade utsläpp, samtidigt som återvinning sparar på jordens resurser. Varje kilo återvunnen plast sparar ett kilo olja och minskar koldioxidutsläppen med två kilo.

I nuläget går fyra procent av världens uppumpade olja åt till att tillverka plastråvara. Lite i jämförelse med vad som går till bränsle men en icke obetydlig del i det långsiktiga perspektivet. Inte minst om man tar in det hissnande begreppet ”peak-oil”, det som pekar mot att oljan med all säkerhet är på väg att sina. Den tar inte slut i morgon, men det blir allt svårare att hitta rika oljekällor och att pumpa upp samma mängd som förr. Man kan jämföra det med en trasa som vrids ur på vatten. Vid en viss punkt måste man ta i hårdare för att vrida ur det sista.

Råoljan som går åt till plasttillverkning utgör en så pass liten del att plasten inte på lång tid påverkas av minskad oljetillgång. Däremot finns det all anledning att diskutera alternativa råvaror i jakten på ”miljövänlig” plast. Inom bränsleområdet pratas det mycket om att ersätta fossila, ändliga resurser med förnyelsebara alternativ, inte minst för att minska koldioxidutsläppen. Den aspekten kan appliceras även på området plast.

Alternativet till oljebaserad plast heter bioplast. Den vanligaste bioplasten görs av mjölksyra som utvinns från olika grödor med kolhydrater, till exempel sockerrör och majs. Bioplaster kan även framställas av cellulosa från träd och växter, vilket faktiskt var vad de första plasterna framställdes av, innan andra materialkällor upptäcktes.

Fördelen med bioplaster är att de kan vara koldioxidneutrala i och med att råvaran som används vid tillverkningen kan förnyas snabbare än plasten förbränns till koldioxid. Istället för att använda uråldrig biomassa, råolja, används nyskapad biomassa, växter. Enligt Mikael Skrivfars är det inte alls komplicerat att ersätta oljebaserad plast, men det kommer inte ske i stor skala på väldigt lång tid. Världsproduktionen av bioplast utgör i dag 0,5 procent av den totala plastproduktionen.

Ulla Nyman på branschorganisationen Plast och Kemiföretagen kan bena ut den siffran en aning. Hon berättar att bioplast i nuläget är större i andra länder jämfört med Sverige men att det är en bubblande sak även här.
– Just nu är villkoren för bioplastens utveckling i Sverige inte helt solklara. Det handlar inte bara om att företagen ska kunna göra det, utan också om hur samhället, konsumenterna och allt runtomkring förhåller sig till det.

Först ut på bioplastmarknaden var ”grön polyeten”. Tetra-Pak, som under lång tid jobbat inom bioområdet använder sig av sådan plast på skruvkorkarna till mjölkpaketen. Ett annat exempel är Hemköps miljökasse som också är baserad på grön polyeten. Polyeten, Polypropen och PVC är de dominerande plastsorterna för förpackningar så när det kommer biobaserade plaster även för Polypropen och PVC spås genomslaget bli större.

Det finns två varianter av bioplaster som inte ska förväxlas: Biologsikt nedbrytbar plast och hållbar bioplast. Biologiskt nedbrytbar plast förekommer till exempel i en del matkassar och innebär att en kemisk tillsats i plasten gör att den är möjlig att kompostera. Den kan tillverkas av både olja och biomassa så namnet ”bio” har inget med själva råvaran att göra. Värt att nämna är att en sådan påse inte ska lämnas i plaståtervinningen. Vissa kritiker hävdar att dessa plaster förstör materialströmmarna genom att förmultna istället för att återvinnas till nya produkter. Därför är den lämpligast att använda i plastfilm på åkrar och som kompostpåsar. Den andra varianten är hållbar bioplast. Den tillverkas av bioråvara, men har exakt samma egenskaper som vanlig plast och kan också återvinnas som vanligt. I dag står hållbar bioplast bara för åtta procent av bioplastmarknaden, men den siffran ska öka till 47 procent år 2018, enligt en marknadsanalys som ett tyskt företag gjort.

Det som kommer öka är alltså inte nedbrytbara utan hållbara bioplaster. Ett svenskt företag som nyligen börjat använda sig av senast nämnda typ är Emballator i Mellerud.

Björn Vilhemsson ställer upp en blå sportflaska på bordet. Den är tillverkad i HDPE – Högdensitets Polyeten – men till skillnad från andra plastflaskor är grundråvaran inte olja utan sockerrör. Björn Vilhelmsson är VD på förpackningsföretaget Emballator som tillverkar flaskor och dunkar. De använder sig av tekniken formblåsning och har länge sneglat efter ett biomaterial som passar för det ändamålet.

Upprinnelsen till deras satsning på bio var att en kund efterfrågade sportflaskor i förnyelsebart material. Det föranledde kontakten med råvaroexportören och en provblåsning av det nya materialet. Och eftersom allt fungerade kan företaget nu erbjuda alla sina produkter i antingen bioplast eller vanlig plast då egenskaperna i dem är likadana.
– För några år sedan kom vi i kontakt med det företag som tagit fram kvalitéer som lämpar sig för vår teknik. Plastråvaran är baserad på sockerör, som så mycket annat – etanol till exempel. Annars kan man göra bioplaster av majs, stärkelse från potatis och annat som i grund och botten är livsmedel, säger Björn Vilhemsson.

Biobaserade plaster går ut på att få ett mindre koldioxidavtryck, däri ligger fördelen. Självklart finns det många aspekter att ta in även inom området bio. Att producera plast av grödor som hade kunnat bli mat är en. Transporterna är en annan, fast där är det ingen större skillnad på fossil råvara och bio. Emballators vanliga plastråvara kommer i allmänhet från Mellanöstern, bioråvaran kommer från Brasilien. Att producera bioråvara från grödor kräver ett storskaligt jordbruk som Sverige inte har förutsättningar för. Däremot finns det andra områden där vi har bättre förutsättningar. Mikael Skrivfars har tidigare berättat att det skulle vara fullt möjligt att producera råvaran i Sverige om resurserna räcker till. Från skogen skulle man kunna utvinna biomassa ur det som inte går till papper och kartong, förutsatt att det inte utarmar det naturliga kretsloppet. Även Ulla Nyman på Plast och Kemiföretagen pratar om skogens potential. Enligt henne sker det nu ett närmande mellan skogsindustrin och kemiindustrin för att man ska kunna använda skogsråvaran till att göra plaster.
– Flera av de här kemiföretagen uppstod tack vare skogen, sedan kom oljan och var mycket billigare, men nu är man tillbaka i skogen. Det man vill åt är kolen och den kan man få från olja eller från annan råvara, säger hon.

För plasttillverkare som Emballator är det förnybarheten som lockar med alternativ plast. Björn Vilhemson tror att svenska produkter i bioplast kommer att öka, sakta men säkert. Men då får kunderna vara beredda att betala lite mer, i alla fall i början.
– I dag är det åtminstone dubbelt så dyrt med bioråvaran, per kilo räknat. Men vem vet hur det ser ut om 10, 20 år. Vanlig plast är ju baserat på en ändlig resurs och priserna stiger även där. De som tror på bioplast spår att priset kommer minska och det är klart, om det sker desto mer intressant blir det här. Om efterfrågan ökar finns det i princip inga begränsningar. Produktionsmässigt är det för oss ingen skillnad, ena dagen kan vi tillverka från bio, andra dagen från fossilt, säger Björn Vilhemsson.

Han visar runt i fabriken där formverktygen går på högvarv. Det brusar högt och luktar som det bör av plast. Råvaran, i form av genomskinliga pellets, sugs här in i olika maskiner där principen är densamma: Först hettas plasten upp till cirka 200 grader, sedan extruderas den och pressas ut som en lång korv. Därefter tar formverktyget över, blåser upp korven och låter den formas efter verktygets väggar. I nästa station kyls den färdiga dunken av medan den slangformade toppen skärs bort. Det hela går väldigt fort och dunkar matas ut på ett löpande band en efter en. Dunkar som sedan kommer fyllas av bensin, matolja eller diskmedel beroende på vem som beställt dem. Och som kanske om några månader hamnar hos Jesper Sundhall på Swerec i Småland.

Det finns skäl att tro på bioplasten och dess fördelar, så länge återvinningen också fungerar. Liksom återvinningen av vanliga plastprodukter måste förbättras. Som sagt: Plast är för värdefullt för att slänga bort. Om den insikten präglar plastanvändandet har materialet potential att möta framtiden på ett hållbart sätt. Ulla Nyman uttrycker plastens styrka när hon pratar om framtidens materialbrist.
– Just nu pratar man mycket om energibrist, men i framtiden kommer man framförallt få materialbrist på allt, då gäller det att göra materialflödena så bra som möjligt. Där är plast bra, eftersom det går att återvinna gång på gång.

Stina Hylén
Gästskribent