Om det skaver att vara där man är och gå där man går, då måste man göra något.
Det är så det fungerar med skav.
Skoskavsregel nummer ett: du måste göra något.
Ta av dig skon!
Byt sko!
Släng skorna!
Köp nya!
Sätt på ett plåster!
Gå barfota!
Annars går det hål och åt helvete.
Jag hade det fint i livet. Fint som jag lärt mig att fint ska vara. Ett (utvecklande) arbete, ett (långvarigt) förhållande, en (bensinsnål) bil och dessutom en lägenhet jag sparat ihop kontantinsatsen till, investerat i, flyttat in i och landat i.
Men vad hjälper det att ha det fint när det kliar i fingrarna, skaver i själen, spritter i benen och hjärtat bara måste prövas? Ja, det hjälper ingenting alls.
Så jag ägnade några månader åt att sörja min uppsägning. Och så sa jag upp mig. Inledde ett distansförhållande. Ringde Transportstyrelsen och ställde av bilen. Kramades länge med varenda människa.
Packade ner garderoben i två resväskor. Flyttade hemifrån.
Och här är jag nu.
Väldigt mycket här.
Väldigt mycket nu.
Jag står upprätt.
Det går fint.
Jag känner någonting.
Världen har blivit större.
Och framför allt så har det äntligen slutat skava.
