Klockan var ganska sent på kvällen när det knackade på min dörr. Utanför stod 11 st kroppsbyggare och såg bistra ut. Först blev jag lite orolig att staten hittat nya oortodoxa vägar för att via hembesök övertala folk att börja jobba heltid och betala mer inkomstskatt. Ganska snart gick det dock upp för mig att männen utanför min dörr var betongarbetare från ett öststatsland, och de hade via ett bemanningsföretag bokat 11 st sovplatser under en period. De var fromma som lamm och den bistra minen berodde nog mest på att de var trötta efter en lång resa, att endast talade sitt hemspråk förutom rudimentär ryska och samt möjligtvis en kulturell skillnad. Eller alla tre.
Sängplatserna var bokade via ett amerikanskt företag som gett sig in i den så kallade cirkulära delningsekonomin. En av grundstenarna i den ekonomin är att alla inte ska behöva äga allt. Man kan låna ut, hyra och dela med sig. I detta fallet delar jag med mig/hyr ut min privatbostad. Huset som jag bor i har en ryslig massa rum som oftast ändå står tomma, och därför kan jag med lätthet hysa 11 gäster. En förutsättning är förstås att gästerna inte tror att det ska vara Mårdaklev Hilton de kommer till. Det finns inga toaletter på rummen och endast i undantagsfall lägger jag en chokladpralin på kudden. Detta bekymrade dock inte kroppsbyggarna, och de sov gott hela natten fram till ca 05.30. Då intog de under ett stilla sorl sin frukost på verandan. En frukost som endast efterlämnade 11 st prydligt nydiskade kaffemuggar samt 11 nya fimpar i askkoppen. Vid 20-tiden kom de hem efter en hård dags slit och efter att ha upprepat ritualen med kaffemuggen och fimpen så somnade de i regel mellan 21 och 22.
Jag vet inte riktigt om jag skiljer mig från mängden här. Kanske kryllar Sverige av människor som skulle tycka det var obehagligt med så många främmande män i sitt hus. Själv hade jag absolut inga som helst olägenheter med dessa gäster. Även om just dessa kanske inte kändes som ”brothers from another mother” så var det som sagt helt problemfria gäster.
För mig personligen har det stora amerikanska företaget som tillhandahåller denna delningstjänst/uthyrningsmöjlighet verkligen förenklat allt för mig. Plötsligt kan jag väldigt enkelt och rationellt välja om jag vill ha gäster eller inte. Jag tackar ja om det passar mig och mina arbetsförhållanden, annars tackar jag nej. Ett såpass här stort gäng ger mig en lättförtjänt och till och med trevlig inkomst av mitt boende. Upp till ca ett basbelopp är det dessutom skattefritt att hyra ut sin bostad. Nästa år verkar jag rent av komma upp i en summa över ett basbelopp, och ska då gladeligen betala de 20% av överskottet som reglerna idag föreskriver. Tanken svindlar att min bostad, som ganska nyligen var en obeboelig ödekåk plötligt då kommer ge mig en deltidslön.
Jag vet att många ekonomer fnyser åt den cirkulära ekonomin. De verkar tro att man kan för evigt öka tillväxten och att den stress detta framkallar på planeten och dess liv kommer att lösas med teknologiska landvinningar. De tror fortfarande att ballonger kan blåsas upp i all oändlighet, och om den spricker så börjar vi bara på en ny. Själv njuter jag av varje kreativ delningstjänst som dyker upp. En av tjänsterna låter oss välja om vi vill hyra ut en båtplats som vi f n inte använder, en annan låter båtägaren välja om han vill hyra ut sin båt som övernattningsplats vid kajen.
Vilken briljant idé, att låta en del av Sveriges 100 000-tals båtar fungera som ett slags flytande privat vandrarhem och ge båtägare en chans att få vissa intäkter på sina farkoster.
Samtidigt vill jag slå ett slag för den mer ideella delningsidén couchsurfing, som låter människor fritt låna ett gästrum utan krav på ersättning. Några av mina bästa minnen från mina resor kommer via den sajten. Man erbjuds ett härbärge och i det samspel som uppstår mellan gäst och värd så löser man alla frågor om matinköp, städning etc gemensamt och fredligt.
I den bästa av världar är det så allt skulle fungera.
Gilla Ett annat liv på Facebook för att få fler av Anders Krasses texter rakt in i ditt flöde:
