De bor i djungeln och är lyckligast av alla

Efter flera mil puttrande med båt upp längs floden Tembeling genom Malaysias djungel slår vi i sandbanken. Jag slänger mina flip-flops över den lilla vingliga träbåtens kant och hoppar själv ur med ett vigt skutt och landar i det grunda brunfärgade vattnet.
Floden är helt omgärdad av tät, vildvuxen och orörd djungel. Vi är djupt inne i Malaysias fuktiga regnskog. Träd överallt, lianer överallt och snåriga buskage som klättrar iväg åt alla möjliga håll. Där vi stannat till dock en liten sandbank utan vegetation.

Jag tar mina flip-flops i ena handen och låter fötterna sjunka ner i den våta sanden när jag tar några snabba steg upp mot djungelstigen.

Precis där djungeln tar vid syns en grupp hyddor. Några av dem med presenningar ovanpå taken som annars är tillverkade av palmblad.

Här bor cirka 50 personer. Familjer med både barn och riktigt gamla personer. De bor alla här i djungeln. En av Malaysias många olika stammar. Ursprungsbefolkningen. Utseendemässigt skulle de lika gärna kunna vara aboriginer eller från någonstans i Afrika. De påminner inte alls om de Malayer du springer på i städerna. De är relaterade till folkslagen så långt bort som Papua Nya Guinea.

Det här är djungelns folk. De bor i djungeln. De lever av djungeln.

Här finns ingen elektricitet och inga vattenledningar. Bara färskvatten som rinner i en liten bäck mellan träd och buskar.

Trots det lever de modernt på sätt och vis. De har vanliga kläder som tröjor och kjolar. De har en del redskap och plastattiraljer.

I övrigt är de förskonade från västvärldens härjningar. Här finns ingen religion – de tror på naturen. Att vi alla är en del av naturen. Ur naturen är vi sprungna och till naturen ska vi en dag återgå. De lever av naturen och måste därför ta hand om den. Det finns inte någon gud enligt dem. Allt är skapat ur naturen.

Jag håller med dem. Enligt mig är gud något en grupp människor skrev ner i en gammal bok för flera tusen år sedan för att kunna kontrollera den stora massan.

För de här människorna existerar ingen stress. Det enda som är viktigt för dem är att få mat för att överleva. De behöver inte gå till jobbet. De behöver bara jaga och leta i djungeln efter mat. Det är visserligen nog så tidskrävande och ansträngande. Men det ger både kunskap och träning.

Här går barnen inte i skola. De är inte tvingade till att sitta i en skolbänk för att följa en läroplan som någon regering bestämt. De lär sig det som dem behöver. Göra upp eld, kommunicera på sitt språk, tillverka pilar med gift på för att med blåsrör i bambuträ skjuta djur att äta.

Västvärlden tittar på dem och kallar dem för fattiga. Det är ett ord västvärlden hittat på. Dem själva anser sig rikare än alla andra. De har något som inte vi har.

Tid.