Christofer från Skåne har rest till alla 197 länder i världen

Christofer Olofsson, 41, från Ystad har besökt alla länder i världen. I sommar åkte han till land 197, Turkmenistan.
– Jag fattar inte att folk bara kan jobba, gå hem och spela paddel och sen jobba igen, säger han.

Christofer har varit med om mycket runt om på jordklotet, upplevelser och platser som de allra flesta svenskar aldrig kommer få vara med om. Att leva ett inrutat svensson-liv har inte varit något för honom. Han berättar om hur någon försökte råna honom i Rio de Janeiro, när han blev attackerad av apor i Brunei och när hans hotell i Komorerna efterlyste honom hos polisen.
– Hotellet trodde att jag hade försvunnit, skrattar Christofer som om det inte vore det minsta konstigt.

LÄS MER: Stor intervju med docenten Lena-Karin – jobbar vi för mycket? >>

Resandet började redan som liten när han satt i en sele på föräldrarna bara sex månader gammal under en resa i Spanien. När han växte upp satt han i baksätet under alla Europa-resor som familjen gav sig ut på.

Men det stora intresset började, som för många som blir bitna av resandet, med en klassisk backpack i Asien. Och Christofers berättelse känns igen – kompisarna som också pratade om att följa med kom sen med ursäkter om jobb, kärlek och andra intressen. Han gjorde som många andra av oss – åkte själv.
– Min första backpack åkte jag till Kambodja och Vietnam. Då satte jag mig på ett hostel och det var en helt ny värld som öppnades. Jag träffade så mycket folk och blev helt förälskad i att resa. Jag satte hundra länder som mål då, berättar han.

LÄS MER: Claes sa upp sitt gamla liv – är lyckligare än någonsin >>

Christofer vid de berömda babao-träden på Madagaskar.

197 länder, det är svindlande många tänker jag när Christofer berättar den ena galna historien efter den andra. Jag frågar vad han aldrig kommer glömma.
– När jag bilade från Dakar, huvudstaden i Senegal, till Luanda i Angola, säger han.

Jag sätter nästan i halsen när Christofer säger ovan ord. Vad i hela fridens namn – Dakar till Angola, det är ju för sjutton genom halva den afrikanska kontinenten. I bil. Från öknen på västkusten vid Atlanten genom den djupaste av djungler mitt i Afrika och ner till Angola.
– När vi åkte genom Kongo, det var helt galet. Vi var ute i djungeln och såg inte asfalt på en vecka. Bara lervägar. På hela den vägen såg vi bara några apor.

Jag kan inte sluta lyssna när Christofer berättar.
– Vi kom till en by där 200 människor stod runt bilen. De hade aldrig sett turister, aldrig sett ljusa människor. Där fanns ingen plast alls i de byarna, varenda dag vi åkte ju längre kom vi från civilisation. Man kände sig som en alien.

De körde 10 timmar om dagen men kom bara totalt två mil för att vägarna var så dåliga. Vid gränsen mellan Nigeria och Kamerun blev det först stopp.
– Gränsen var stängd. Men vi tog vattenvägen, vi gick runt i hamnen och frågade och först ville de ta oss på en flotte. Men sen lyckades vi få tag i en gammal Stockholms-färja, säger Christofer.

Ja du läste rätt – en klassisk skärgårdsbåt som kör mellan öarna i Stockholm.
– Det var en gammal sån färja med skorsten. Vi fick lyfta upp bilen på taket på den. Sen åkte vi utanför gränsen på havet. Jag läste i tidningen sen när jag kom hem att den färjan var ett piratskepp.

LÄS MER – Patrik: ”Så har jag råd att leva ett liv på resande fot” >>

Vilket är det bästa landet i världen frågar jag Christofer. Inte så lätt att svara på förklarar han. Alla är ju så olika. Men när han kokar ner känslorna kramar han ändå fram en favorit.
– Jag gillar att vandra så jag älskar ju Nepal. Är man från Skåne med bara några kullar blir Nepal häftigt.

Men när vi fortsätter prata sipprar det fram att han tänker på fler länder – förståeligt ändå.
– Jag älskar Sydamerika också. Det är inte lika organiserat som Europa men det är enkelt att resa.

Han berättar om när han besökte världens högsta vattenfall Angel-fallet eller Kerepakupai Merú som det heter på lokala språket. Det ligger i Venezuela. En gång i tiden en blomstrande turistdestination, men nu för tiden får ingen åka dit. Christofer berättar att någon han fick kontakt med lyckades få till en tur dit tack vare att de kände rätt folk högre upp i hierarkierna.

– Vi åkte sex timmar med en liten kanot och sen stod jag där med vattenfallet framför mig. Vi var bara fem personer där. Det är världens högsta vattenfall, jämför det med Niagara-fallen som har miljoner besökare varje år. Och där står vi, bara fem personer. Sen sov jag i en liten hängmatta precis vid vattenfallet.

LÄS MER: Lisa var deprimerad – lämnade Sverige: ”Så himla lycklig” >>

Jag skulle kunna prata med Christofer i flera timmar. Han har hela tiden en ny historia eller anekdot att bjuda på. Det är just det, när man kastar sig ut i världen får man vara med om så mycket, träffar så mycket människor och lär sig om folk och kultur. Sen kan man sitta där som Christofer och berätta om den ena häftigare upplevelsen än den andra. Så vad händer nu, när han på pappret varit i alla länder.

– Jag ska åka till Antarktis i vinter. Ta båten från Ushuaia i södra Argentina. Sen har jag drömt om att tågluffa, sitta på ett tåg mer oplanerat. Resa mer oplanerat. Innan har jag alltid haft en plan, säger han.

Som Christofer sa tidigare, han förstår inte att de flesta svenskar bara jobbar och jobbar och inte vill passa på att se världen. Det ger lärdomar och perspektiv.
– Man uppskattar saker här hemma mer. Jag bor i lilla Ystad, när jag hör vad folk klagar på här, då känner jag ”ni skulle rest mer”. De klagar på sjukvården till exempel, men den är ju helt fantastiskt. Sverige är ett bra land att bo i om man gillar att resa. Även lilla svensson har råd till en resa. Så är det inte överallt i världen, säger han.

LÄS MER: Atte sålde huset i Nyköping och flyttade till Filippinerna >>

Christofer har rest till alla 197 länder i världen