”Calling Ms Ellen Stadenboerg, please come to gate 19 immediately”.
Mina skosulor smattrar mot stengolven när jag springer igenom avgångshallen. Varenda steg ekar mot betonggolvet och människor vänder sig förvånat om när jag dyker genom deras grupperingar och flyger över deras resväskor. Men jag hann. Med andan fast i halsgropen kom jag med flyget till Byron Bay. Till barfotafötter, lunkande steg och lätta andetag.
Byron Bay var precis som jag mindes det, fast mer. Jag har passerat den omtalade lilla surfstaden på ett par roadtrips under mina år i Australien, men jag har aldrig tidigare sett livet bakom färgglada turistshoppar och klibbiga barer för backpackers. Nu hade jag tre dagar framför mig att bara vara här innan jag skulle vidare till en festival ute i skogen. Jag hade inte en enda plan inbokad, mer än att finnas till och gå precis dit mina fötter hade lust att ta mig utan att tänka efter innan. De tog mig direkt till stranden där jag stannade hela eftermiddagen, samlade sand mellan tårna och filade hälarna i vattenbrynet.
Stranden ligger precis i slutet av huvudgatan och är en samlingsplats både dag- och kvällstid. Här kan man flyta omkring med strandkläder dygnet runt och lämna skorna hemma utan att vara rädd för att bli trampad på tårna i stressade folkmassor. Byron Bay är en väldigt liten stad, fullproppad med färgglada små butiker, strosande människor och havet är alldeles prickigt av surfbrädor. Budskap om fred och kärlek finns uppsatta lite överallt och ger hela staden ett vänligt skimmer.
Foto: Kajsa Lundberg
Min kompis som bor i Byron kom ner till stranden för att säga hej, vi hade inte sett varandra på nästan ett år. Med barfotafötter och vatten droppandes från varenda hårslinga kom hon springandes med en longboard under armen. Hon såg ut precis så fri som hon berättade att hon kände sig, badar mellan varenda jobbpass och lär sig surfa på eftermiddagarna. ”Livet här är bara enkelt!” berättade hon och jag blev verkligen sugen på att snöra av mig skorna och flytta ut från storstaden ett tag.
Nu när sommaren blommar fylls Byron Bay på med turister från alla håll och kanter. Mängder med backpackers vill besöka staden och på en del klubbar får inte ens australiensare komma in. Min kompis berättar att hon älskar Byron Bay men att det börjar kännas lite väl turistigt nu när sommaren har dragit igång. Jag känner igen mig i det hon säger. Ibland har jag fått känslan av att en del butiker och uteställen försöker leva upp till ryktet som Australiens hippiestad lite för krystat. Men egentligen spelar det inte så stor roll.
Foto: Kajsa Lundberg
För vad gör väl det så länge saltvattnet i luften är på riktigt. Allting blir mindre viktigt när alla går barfota och lämnar fotspår av frihet bakom sig på alla trottoarer. När solen målar mönster på huden och när någon spelar trummor i solnedgången, då är allt som det ska ändå. För av vilken anledning peacemärkena och drömfångarna än hänger där så skimrar de staden med medmänsklighet och kärlek. En avslappnad stämning, en kollektiv njutning av livet i dess enkelhet.
Så nästa gång jag har andan i halsen ska jag åka hit igen. För att lunka runt barfota och lätta mina andetag.
