Om man generaliserar lite grovt kan man säga att människor är uppdelade i två huvudgrupper:
a) De som kan tänka sig, eller till och med uppskatta, att bo som gäst hos en främmande familj på sin semester.
b) De som inte kan tänka sig, eller egentligen inte ens föreställa sig att möjligheten finns att de skulle uppskatta att bo som gäst hos en främmande familj på sin semester.
Den här insikten kom till mig häromdagen när jag fick ett samtal ifrån Lars.
Lars och hans partner skulle åka till ett främmande land. De ville ha kultur, mat och sol.
De hade bestämt sig för att prova en före detta brittisk koloni ute i Indiska Oceanen. De hade sett på sociala medier att jag tidvis vistats där och utsett mig till konsult inför deras resa.
Både Lars och hans partner tillhör det så kallade ”Premiumsegmentet” när det gäller månadslöner, men har ändå flera högst mänskliga egenskaper. Dessa sympatiska människor kan ibland ha ett visst utbyte av att umgås med allmogen, och det är under de omständigheterna vi träffas ibland.*
Vårt samtal handlade givetvis om hur denna ö är att turista på, om man behöver vaccinera sig och vad man ”måste ha sett och gjort” vid ett eventuellt besök.
Ett ganska ordinärt samtal inför en kommande resa. Så långt var allt högst normalt.
En dryg kvart in i samtalet vill jag undersöka om de ska resa runt på ön, eller ha en viss stad som bas som utgångspunkt för sina utflykter. Här var de inte helt klara i sina planer, men nämnde en plats som de funderade på. Av en ren slump, så visade det sig att jag själv på denna plats bott inkvarterad hos en underbar familj, som regelbundet har europeiska resenärer som gäster i sitt hus.
Vid denna tidpunkt så framkastade jag idén om att Lars och hans resesällskap skulle spendera den första natten som gäster hos denna familj. Ett stycke övernattning, alltså. De skulle få furstlig inkvartering i finaste gästrummet, rent och snyggt och god service. De skulle få prova den lokala maten såsom den smakar i ett hem, och äta frukost med familjen och deras två charmiga tonårsbarn som nyfiket skulle konversera med dem. Dessutom så skulle de vid kvällsvarden kunna få förstahandsinformation från ”helt vanliga invånare” som inte har några korrupta baktankar. De skulle slippa att bli sammankopplade med chaufförer och guider som vill dränera deras reskassa, de skulle slippa erbjudanden om att ingå i hotellprojekt och de skulle inte behöva riskera att någon ville sälja droger eller damsällskap.
Jag kände att här var det upplagt för ett fantastiskt intressant förstadygn.
Detta gick inte riktigt hem, för att uttrycka sig milt.
De skulle bo på hotell. Punkt.
4 eller 5 stjärnor. Tyst och fin AC, möjligheter att få upp en räkmacka på rummet och en nattöppen reception som hade nödvändiga säkerhetsrutiner. Jag tror att han även hade velat ha ”svenskt kaffe på hotellet”, eller vad det hette i Sällskapsresan.
Visst. Fine. Go ahead, make my day.
Visst är det käckt med fina hotell. Jag kan också uppskatta det, undantagsvis. Däremot förstår jag inte hur man så konsekvent och så aktivt aktar sig för att vistas i privata hem. Är det en svensk grej? Har det med uppväxten att göra?
Det är fascinerande. Personligen är jag på andra planhalvan i denna frågan. Jag ser inte standarden på min övernattning som essentiell för en lyckad resa. För mig är det möten med äkta människor som är viktigast. En bekväm säng har jag hemma, och vill jag ha en smörgås så är jag fortfarande tillräckligt rörlig för att ordna det själv. Men att komma äkta infödda invånare inpå livet, få reda på hur det egentligen är med den ständigt leende presidenten, och hans busige son som ligger och piskar med öns enda Ferrari, den sanna bilden får man sällan av bartendern på Hilton.
Jag vet inte. Denna gången blev det inga europeiska gäster för min vänfamilj i Indiska Oceanen.
Det är lite synd. Jag är övertygad om att Lars och hans partner skulle uppskattat det. Men det kommer vi aldrig få veta.
Hoppas bartendern är trevlig på Hilton.
*Hela detta stycket kan innehålla spår av ironi. Känsliga personer varnas.
Hi,hi!?
Kommentarer är stängda.