Anders Krasse: Drömmen om ”Ekoenheten”…

”Kan man bo gratis?” Detta är titeln på kvällens föreläsning som jag ska hålla i Borås om några timmar.

Svaret på frågan är givetvis Ja. Och Nej. Allt beror på hur man räknar, och vad man kan avvara. Men i mitt fall så väljer jag att låta ”främmande människor”, alltså vänner som jag ännu inte lärt känna, bo i huset några veckor per år, när jag ändå åkt till kusten eller grannsocknen. Sedan bor jag gratis resten av året. Det är en ekvation som märkligt nog är lätt att genomföra ute i skogen, men svårare om man har en lägenhet på Essingen.

Huset som jag just nu bor i var 1918 ett tvåfamiljshus. Det fanns ett kök på övervåningen, gemensam hall och alla delade på utedassets två holkar som låg i hönshuset cirka 30 meter bort.

Den mark som då hörde till gården kunde försörja de två familjerna. De hade skog, och lite mark att odla på. Säkert gjordes det en del dagsverke hos de större gårdarna runtomkring.

Annorlunda tider. Även hårda tider, säkerligen. Men främst annorlunda. Man delade på boyta, hästvagnen och potatisen.

Nu ska alla ha sin egen bostad, sina egna hörnsoffor, sina egna bredbandsabonnemang och sina egna bilar. Det är klart att detta har skapat en massa arbetstillfällen. Det har skapat frihet, självständighet och integritet. Vad som nu även visat sig allt oftare är att det ibland även skapat bojor, ekorrhjul och ensamhet.

Via mitt jobb som hälsopedagog har jag mött många människor som beskrivit en bedövande ensamhet, ibland mitt i städer. Min egen far vittnade om en ganska obegriplig ensamhet på ett seniorboende där han hyrde en liten 46-kvadratare för 8000 i månaden. Jag har givetvis även själv upplevt detta, såväl som ensamboende i 13 rum och kök som stående mitt på Trafalgar Square.

Under mitt liv har jag ibland nyfiket intresserat mig för så kallat kollektivboende. Det har dock aldrig varit min tekopp. Jag har sannolikt ett alltför stort behov av svängrum och egentid för att det ska passa mig.

Däremot verkar det till min stora glädje nu dyka upp en massa nya varianter på kollektivboendet. Ett utav de alternativen skulle man kunna kalla ”Ekoenhet”, om man vill vara lite modern. Tesen som man i så fall skull vilja bevisa är ”Om en ensam person kan bo gratis på en gård, så borde fyra personer även kunna bo gratis på samma gård.”

Den skulle säkert kunna se ut på lite olika sätt, men överfört till en liten gård utanför Mårdaklev skulle det helt kortfattat kunna se ut så här:

Den gamla gården som det före detta tvåfamiljshuset tillhör har ytterligare 3 stycken hus på tomten. Om det inreddes en bostadsyta i vart och ett av dessa uthus, så skulle alla ha ett eget hus, med cirka 30 meter till närmsta granne. De fyra invånarna i denna mini-ekoby skulle då ha en ”hyra” på 1000-2000 kronor, vilken lätt skulle kunna genereras med få gemensamt investerade timmar på ekoturism, uthyrning, event, café, och gårdsbutik.

Voilá! Plötsligt bor samtliga på gården gratis! Dessa fyra invånare har då frigjort sig från den boja som boendet idag är för många i vårt land, och kan lägga mer tid på det som de istället önskar. Dessutom kan de själva avgöra om de vill traska de 30 metrarna till ett gemensamhetsutrymme, eller rent av knacka på hos någon av de tre grannarna på gården.

I verkligheten tror jag att det skulle bli väldigt mycket mer social tid än vad många har idag. Dessutom en omedelbar närhet ut till sjö och skog, tillgång till såväl elbil, kombi, verktyg, cyklar, slalompjäxor, båt, fiskeutrustning, gummistövlar och en massa andra tillhörigheter som alla inte måste äga ett eget exemplar av. I mina bästa stunder tror jag att livskvalitéten skulle öka hos alla på Ekoenheten.

Min ekoenhets-vision är inte färdigslipad ännu. Fortfarande återstår en hel del jobb med gården och den administrativa biten. Jag vet fortfarande inte om det är genomförbart, eller om det är en grönskimrande downsizingdröm om en framtid med färre ägodelar men med större tillgång till det man behöver. En hållbar livsstil inte helt olik vissa naturfolk, men anpassad till vår del av världen.
Ett liv med färre stunder av icke vald ensamhet, och en närmare tillgång till utvecklande samtal och möten.

En vardag med större valfrihet fast utan….. bla bla bla

Ok. jag fick just en känsla av att allt detta sagts förr…? Kanske är det som med kommunismens sanna grundtanke om att dela med sig – den är lätt att formulera på papper och skärmar, men svår att genomföra med riktiga människor….

Om någon där ute umgåtts med liknande idéer, hör av er!

Jag behöver veta att jag inte är ensam!

Anders Krasse