Bergsbestigning i Asien – ett mäktigt äventyr

Mystik, tro, styrka. Höga berg har alla sina egna historier. På Kinabalu kan du förundras över höjd och utsikt. På vulkanberget Rinjani ligger den religiösa känslan tät.

Det är något andäktigt över höga berg. Intill dem är människan bara en pytteliten beståndsdel i det stora universum som utgör vår värld. Människan har alltid velat besegra naturen och i Sydostasiens görs det genom att nå högsta punkten på berget Kinabalu på nordöstra Borneo.

Jag står på en stor klippa. På 4 095 meter. Jag står på Sydostasiens tak. Sekunder efter att jag nått toppen bryter dagens första solstrålar horisonten. Tillsammans med hundratals andra äventyrslystna bergsbestigare får jag belöningen­­­ efter tre timmars vandring tidigt, tidigt på morgonen. Solens uppgång värmer snabbt upp den kalla gryningsluften och ett trött bergsbestigarhjärta. De lätta molnstrimmor som syns på himlen färgas skarpt orangea och utsikten är fantastisk. De gråsvarta klipporna ovanför trädgränsen står i vacker kontrast mot den gröna djungeln och den mörkblåa himlen. Det är lätt att känna att man lever. Det är lätt att vara i nuet. Det är lätt att njuta.

Men Kinabalu är mer än bara njutning. Det är ett tufft berg som kräver både sin kvinna och man. Och sin plånbok. Det är mycket som ska uppfyllas för att få komma in i nationalparken där berget ligger. Parktillstånd, guideavgift och försäkring är obligatoriskt.

Det finns flera företag i staden Kota Kinabalu som sätter ihop paket där allt är inkluderat. Men alla vägar leder tillslut till företaget Sutera som har monopol på boendet på berget. Alternativen du har är att bestiga berget på en eller två dagar. Att göra det på två dagar rekommenderas starkt på grund av den fysiska ansträngningen och höjden. Tvådagarsturen ger dig dessutom möjlighet att få se toppen i soluppgång.

Det innebär att första dagen består av vandring upp till 3 200 meter till Laban Rata. Här finns flera huslängor med el, värme och sängar och du serveras en middagsbuffé på kvällen, lättare nattmat innan vandringen till toppen och en stor frukostbuffé efter toppbestigningen. Allt från företaget Sutera. Det är inte tillåtet att campa på berget vilket gör att du måste boka boendet i förväg och det kan vara bra att höra av sig åtminstone en till två veckor innan.

Klättringen till toppen börjar på 1 800 meter där parkkontoret ligger. Från Kota Kinabalu precis vid havet tar det drygt två timmar att åka upp hit. Sista biten är slingrande små vägar genom tät djungel.

Tät djungel ja. Det är precis vad som väntar när du lämnar det sköna bilsätet och måste ta dig fram för egen maskin. Bergets nedre sluttningar har ett mycket rikt växt- och djurliv och här finns bland annat tusentals sorter av orkidéer och hundratals arter av fåglar.

Varje steg du tar under dagen är uppför i fuktig och klibbig värme på en stundtals lerig jordstig. Låt dig inte nedslås av alla de bärare som nästan springer förbi dig utan minsta ansträngning. Trots att de bär på stora otympliga paket med mat, sängkläder eller till och med en stor sängram för­svinner de snabbt uppför sluttningarna.

Upp till boendet vid Laban Rata är det sex kilometer och 1 200 höjdmeter. Vi passerar en brun träbro, ett vackert vattenfall och inne bland träden hänger lianer. Vid varje kilometermärke finns tak som skydd mot regn och vind och märkligt­­­ nog finns det även WC här. När vi når skylten som visar att vi gått i fyra 
kilometer tar guiden Asli till orda.
– Här tar vi lunchpaus, säger han och hivar av sig sin stora ryggsäck.

När du bokar en bergstur ingår all mat och till vandringen får alla var sitt lunch­paket. Äpple, vatten och en trekantig macka med ägg och korv gör min hungriga mage något mindre hungrig. Det kan låta lite men räcker förvånansvärt bra – framför allt med vetskapen om att en stor middagsbuffé väntar om bara två kilometer.

Guiden Asli är en kille i tjugoårsåldern som växt upp på Borneo. Hans hemby ligger på de bördiga slätterna nedanför det mäktiga berget. Jobbet som guide är slitigt.
– Jag går uppför berget 3-4 gånger i veckan­­­ under tre månader. Sen jag är ledig en månad innan jag börjar igen, säger han.

Asli har jobbat som guide i två år. För en tvådagarstur uppe på berget tjänar han 80 Malaysiska Ringgit vilket är cirka 180 kronor. Det är lite pengar, men kostnaderna för att leva i Malaysia är låga.

Ett lätt duggregn börjar falla men försvinner lika snabbt och lämnar snarare en skön känsla än obehag i den hettande temperaturen. Den sista biten går fort. Det glesnar mellan träden och vi börjar ana hur högt upp vi faktiskt är även om dalen täcks av dimma och omöjliggör någon utsikt.

Den vita huslängan i Laban Rata står på en klippgrund precis vid trädgränsen och har stora fönster med utsikt över dalgången.­­­ Vi kliver in i stugvärmen där mycket folk redan har anlänt och sitter och sippar på te eller kaffe. Direkt innanför dörren ligger den stora matsalen som är inredd med mängder av tidningsartiklar och bilder från toppbestigningar. Bergsbestigarandan sitter i väggarna. Ingen kan banga nu.

Bakom disken längs ena långsidan håller flera kockar på att färdigställa den maffiga middagsbuffén. Det blir baguetter med smör, kyckling i kryddig sås, biff, ris, nudlar och ägghalvor tillsammans med juice, vatten, te eller kaffe. Till efterrätt finns 
det jelly, chokladkaka och äppelkaka. God mat i mängder. Här går det ingen nöd på oss.

Eftersom toppbestigningen kräver tidig morgon lockar sängen direkt efter middagen. Huslängan har två våningar och varje rum har två massiva och bruna våningssängar. Lakan och tjocka filtar finns att låna och det går åt då det kan bli kallt på den här höjden.

Klockan 02 är det dags att vakna. Berget ska besegras. Tusen höjdmeter ska klättras. På stigen upp mot toppen ses ett lämmeltåg av ficklampor sakta men säkert ta sig framåt och uppåt. Himlen är kolsvart och långt där borta kan vi skåda gatuljusen i Kota Kinabalu.
– Slowly, slowly, upprepar vår guide Asli flera gånger när han tycker att vi har ett för högt tempo i förhållande till den höga höjden vi befinner oss på.

På den första biten över klipporna finns det byggda trätrappor att gå på och ett räcke att hålla i. Men snart blir terrängen allt svårare och på ett ställe måste du hålla i ett rep för att ta dig upp. Det är inte brant men svårt att få grepp på de kala och 
fuktiga klipporna.

Drygt halvvägs upp till toppen från Laban Rata ligger Sayat Sayat Checkpoint (3 668 m.ö.h.). En liten grupp av hus och en port du måste gå igenom. Bakom ett plexiglas och med tre stearinljus som ända ljuskälla sitter en ung man och prickar av alla som går upp på berget. Vi måste visa våra parktillstånd och uppge våra namn – allt för säkerheten.

Resten av bestigningen är inte särskilt ansträngande. Det sluttar svagt uppåt och ett rep ligger hela vägen från checkpointen upp till toppen för att visa vägen. Nu har vi kommit upp över gränsen för allt levande i terrängen. Härifrån är det bara stora tomma klipphällar som ligger framför oss.

Stjärnorna glittrar på den klara himlen och med 150 höjdmeter kvar ser vi vår slutdestination. Low’s Peak – som den ironiskt nog heter. Döpt efter brittiske Sir Hugh Low som var den förste att nå toppen.

När vi kommer fram påminns vi av en stor brun träskylt med gul text att toppen faktiskt är 4 095 meter. Och 20 centimeter. Det är många som når toppen samtidigt och trängs kring skylten för att ta den klassiska bilden. Precis innan solen går upp är det kallt och jag drar åt jackan lite extra, trycker mössan längre ner över öronen och vickar på mina isande tår i kängorna.

Efter ett frukoststopp i Laban Rata fortsätter vi ner till botten. Nedstigningen sliter mycket på knäna men redan strax före lunch har vi nått början av vandringsleden. Här väntar ännu mer mat på oss innan vi sätter oss på lokalbussen tillbaka till civilisationen.

Civilisationen är i det här fallet staden Kota Kinabalu. Staden som har kommit att förknippas starkt med den Malaysiska matkulturen. Enligt många som besökt nattmarknaden ska det gå att äta sig igenom hela Malaysia här.

Marknaden öppnar fram på sena eftermiddagen och det råder full kommers direkt. Det är inte många turister här. Genom matos, doft av färsk fisk och ropen från ivriga försäljare går jag fram mellan stånden och trängs med mängder av Malaysier som vill handla.

Det grillas kycklinglår och grönsaker, det friteras bananer, wokas nudlar i stora pannor och serveras nyskördad mango. De röda marknadsstånden står i långa rader som aldrig tycks vilja ta slut. Det pressas frukt, steks korv och doftar av olika söta bakelser. I ena änden av marknaden står långa bord uppställda och du kan lätt beställa din middag som snabbt slängs ihop rykande färsk i wokpannan på armlängds avstånd från din plats. På en grill ligger spett med fisk, räkor, bläckfisk och olika sorters sjögräs. Oset från alla matstånd står som tät timma över hela marknads­området.
– En och femtio Ringgit, svarar en kvinnlig försäljare på frågan vad en kycklingvinge på spett kostar.

Tre svenska kronor är lätt värt. Som ett litet barn med en godisklubba fortsätter jag sedan fram mellan stånden.

Närmast kajkanten står fiskförsäljarna. Här finns också ett långt bord där en ung man kränger rå kyckling. I ståndet intill står en fiskare och hans fru och lägger upp dagens fiskfångst prydligt i fina rader och dekorerar fint. Gör du sällskap med någon går det inte att föra dialog. Här är ljudnivån otroligt hög när priset på fisk hinner gå både upp och ner flera gånger inom loppet av en minut.

De flesta försäljarna är märkta av flera års hårt arbete. En av de yngre männen som har ett bord fullt med gulsilvriga fiskar köpslår högljutt med en kvinna som håller sin unga son i handen.

– Terima kasih, hör jag mannen säga när kvinnan räcker över en sedel och får en påse fisk i utbyte.

Terima kasih betyder tack. Bortom fisken finns fruktförsäljarna. Papaya, mango, bananer, ananas och olika typer av kryddpeppar och en del mindre kända lokala frukter ligger vackert i pyramidformade högar. Kycklingvingen är uppäten och magen skriker efter mer.

Tillbaka vid marknadens matdel är det bara att slå sig ner vid ett bord intill en grill som ser lovande ut. Här finns helgrillad bläckfisk och räkor på spett och sjögräs för ett pris på cirka 35 svenska kronor. Då ingår dessutom en stor skål med ris och en liten flaska vatten. Kvinnan vid grillen slänger på spetten lite extra över den orangea glöden innan hon lägger upp dem på en gul plasttallrik.

Vill du ha en klassisk Mee Goreng eller Nasi Goreng som är ris eller nudlar wokat med skaldjur eller kyckling kostar det dig bara cirka 10 svenska kronor. Du blir enkelt mätt i magen med god mat för en billig penning.

Den här mannen gör troligtvis Malaysias bästa Mee Goreng. Och det för runt 10 svenska kronor.

En bra bit längre söderut, på andra sidan ekvatorn, ligger Indonesien med sina många och höga vulkanberg. Flera av de över 13 000 öarna som utgör Indonesien är bildade av vulkaner. Landet är nämligen beläget mitt på skarven mellan de eurasiska och indo-australiska kontinentalplattorna.

På ön Lombok som är granne med party- och surfmekkat Bali reser sig ett av de höga vulkanbergen – Rinjani. En bestigning av Rinjani tar längre tid och är inte lika bekvämt som Malaysias storebror Kinabalu. Rinjani är visserligen bara 3 700 meter men turen upp till toppen är mycket mer otillgänglig och här är det boende i tält som gäller. Det går att boka vandringar till Rinjani på både Bali, Lombok och Giliöarna och priserna varierar. I paketet ingår allt du behöver för att bo och äta. Tre dagar och två nätter är vad som krävs för att nå toppen.

Berget är heligt för hinduer och den lokala sasakbefolkningen gör pilgrims­färder till toppen och till sjön för att lämna offer till gudarna och andarna. Sasak­befolkningen bestiger alltid berget kring fullmåne.

Sjön som ligger inne i kratern på 2 000 meters höjd heter Danau Segara Anak vilket betyder Havets barn. På sin väg mot toppen kastar pilgrimerna guld och smycken i sjön under en ceremoni som kallas Pekelan.

Det är också vanligt med vandringar till de varma källorna i närheten av sjön. Lokalbefolkningen bär med sig axelväskor med medicinska örter för att bada och skrubba sig.

Bokar du en tredagarstur på Rinjani börjar äventyret på 600 meters höjd i byn Senaru. Det lilla samhället ligger utsträckt längs med den ringlande vägen på bergets sluttning. Här finns mängder med stora risfält i flera etage. Berget är viktigt för närområdet tack vare sitt fördelaktiga klimat. De virvlande regnmolnen tillsammans med askan som finns i marken har gjort jorden väldigt bördig och ger bra förutsättningar för odling. Sasak-befolkningen lever av att odla. Förutom ris växer här sojabönor, kaffe, tobak, bomull, kanel, kakao, kryddnejlika, kassava, majs, kokosnötter, kopra, bananer och vanilj.

Foto: trekkingrinjani

Rinjani är ett vackert berg som syns lång väg över havet. En klar dag går det att se toppen ända från Bali.

Vid byn Senarus slut närmast djungeln ligger Rinjanis trekkingcenter. En ung kille i keps kommer fram till gruppen jag ska bestiga berget med.
– Jag heter Yos och är er guide, det här är våra bärare, säger han och pekar på tre män som står och packar flätade korgar med mat och utrustning.

Bärarna har bara fliflops och bär över 30 kilo med hjälp av ett bamburör.

I slitna t-shirts och med bara flipflops på fötterna ska de bära 30 kilo var med hjälp av en bambustock och två korgar på ena axeln.

En het potatis i de här sammanhangen är arbetsförhållanden för dessa bärare som tjänar väldigt lite och jobbar mycket. Ordentligt med dricks efter vandringen är nästan en obligatorisk gest.

Vandringen genom djungeln blir varm men upplevelserik. Det är grönt, fuktigt och frodigt och aporna som leker i trädtopparna vågar sig ibland ner på marken för att se vilka filurer som vandrar genom deras skog.

Stigen går hela tiden sakta uppför. Ibland brant och ibland över lätta stenar och rötter. Längs vägen finns flera rastställen och första lunchstoppet kommer lägligt efter två timmar. Här serveras du en rykande färsk lunch som bärarna lagat till i sina grytor över öppen eld. Nudelsoppa med bönor, potatis och morötter. Till det serveras också ris med grönsaker. Alltihopa smakar fantastiskt efter att kroppen fått jobba lite.

Ytterligare några timmars vandring blir det genom djungeln innan det börjar minska med träd och ett landskap av gräsbeklädda kullar tar över. En bra bit upp och lågt fram ser vi kanten på vulkankratern. När vi når fram består vår utsikt av den lätt rykande vulkanen i mitten av sjön. På andra sidan kratern ser vi hur bergskammen försvinner upp bland molnen. Det är Rinjanis topp.

För att tillslut nå dit måste vi först ner till botten av kratern, till sjön. Nedfärden är hiskelig med flera branta och trånga passager men väl nere får vi lön för mödan då vi kommer fram till de heta källorna med riktigt varmt vatten. Ett varmbad mitt i det vilda. De leriga vaderna tvättas rena och den klibbiga svetten rinner av kroppen i ett bad fullt av njutning.

De heta källorna i närheten av vulkanen är ett måste.

Något som tar ner njutningen är allt skräp som ligger utspritt kring lägret vid sjön. Det är plastförpackningar, tyger och konservburkar och det ser faktiskt ut som en mindre soptipp. Trots att vi befinner oss i en nationalpark innefattar inte reglerna att bärarna bör plocka med sig skräpet. De ser sin chans att få en lättare börda.

Biten från sjön upp till baslägret på 2 700 meters höjd är den tuffaste delen under vandringen. Det är extremt brant och på sina ställen finns gjutna cementklumpar som trappor för att kunna ta steg rakt uppåt där det inte är möjligt att gå i s-kurvor.

Bakom oss blir utsikten häftigare för varje steg. Vulkanen i mitten av sjön ryker ständigt och skapar ett molndis över dalen. Det är segt i benen och pulsen är hög. I den fuktiga terrängen hör vi hela tiden ljudet av grodor som kväker. Lättnaden när vi efter hårt slit äntligen ser de orangea tälten som bärarna hunnit före att sätta upp är underbar. Vi kommer fram till baslägret sent på eftermiddagen och faller som stockar rakt in i tälten. Mitt i natten väntar än ännu tuffare uppgift. Vandringen till toppen.

Rinjanis topp ses till vänster. I mitten vulkanen. Foto: trekkingrinjani

Början av de tusen metrarna till toppen är lätta med fast underlag och ordentlig stig. När vi gått halvvägs stöter vi på vandringens värsta fiende som alla bergsbestigare som varit här pratar om. Den lösa lavasanden. Du tar två steg framåt och glider ner ett. Oerhört psykiskt påfrestande samtidigt som andningen går upp på grund av höjden.

Trots en hel del regn, vind och noll utsikt är känslan att nå den helt nakna och steniga toppen fantastisk. Nedstigningen blir desto bättre då molnen lättar och vi kan se de pyttesmå tälten, det vackra havet och de grönskande dalarna.

Visst, Rinjani är en lite hårdare uppgift och lägre än Kinabalu. Men ack så mycket vackrare. Jag stannar till. Drar in två djupa andetag och tänker på det när jag låter blicken svepa över landskapet. Blöt och kall. Ändå – det här är livet.