Regina. Hon är en stor del av mitt Australien, i både tid, minne och hjärta. Hon var med från start, när de bekymmerslösa veckorna längs östkusten var slut och mitt äventyr började på riktigt. Roadtrippen hade varit ett äventyr det med men där fanns kartor att åka efter och campingar att sova på. I nästa kapitel stod jag med 300 dollar kvar i fickan och skulle bygga upp ett liv på andra sidan jorden.
Efter en lång gruppkram hade jag skiljts från mina resekompisar uppe i Cairns som varit slutdestinationen på vår roadtrip. Min plånbok var lika tom som jag själv kände mig över att resan var slut och jag tog första bästa jobb på en jordgubbsfarm nere på Sunshine Coast. Och det var där jag hittade henne, i våningssängen bredvid min. Regina pratade högt och hela tiden och var hur rolig som helst. Hon hade nästan lika lite pengar som mig men ändå verkade hon sa bekymmerslös, så fri.
Varje dag på farmen påminde om ett avsnitt av Fångarna på fortet. Skiften var korta men intensiva. Vi stod på knäna i en lerig jordgubbplantage med en farmare bakom oss, som med ett tidsur i handen pressade oss att jobba snabbare och plocka mer. Innehållet i våra plånböcker förändrades knappt av de få arbetstimmar vi fick, så jag och Regina bestämde oss för att säga upp oss och söka lyckan i närmsta stad Brisbane. Jag hade bara pengar till hostel i ungefär tre veckor till, men vi vägrade låta jordgubbsfarmen bli det sista vi såg av Australien.
Våra dagar i Brisbane handlade om att bli mätta för så lite pengar som möjligt och att hitta ställen att bo på utan att betala. Vi åt maten från alla hostels gratishyllor och plankade på tågen. En dag när priset på vårt boende gick upp smugglade Regina in mig i sin sovsal och vi delade säng den natten. Oroliga över att bli påkomna men skrattandes av ruset det gav oss, skålade vi med billigt lådvin för oss själva och för hur vi kämpade för att stanna kvar i Australien. Vi båda hade privligerade familjer i Europa och visste att vi inte skulle dö här på andra sidan jorden, men det hade smärtat att behöva ge upp drömmen och åka hem.
Efter att ha delat ut mitt cv till vad som kändes som alla caféer i hela Brisbane, grät jag av hopplöshet på bussen hem. Så när en mexikansk backpacker från vårt hostel frågade om vi ville börja jobba som böss-skramlare åt hans djurrättsorganisation tyckte vi att det var det bästa som kunnat hända oss. Från morgon till kväll stod vi i olika köpcentrum och samlade in pengar åt bortglömda koalor och skadade krokodiler. Vi fick inte många dollar för mödan, men trots att pengaångesten gav mig magont så fick jag tack vare Regina lika ont i magen av skrattkramper. Vi skramlade envist våra bössor varje dag, och dansade på alla stadens gratisklubbar varje kväll. Det låter kanske inte som någon drömtillvaro men faktum är att vi levde livet.
Sakta fylldes våra sparkonton på och efter närmre tre månader var det Reginas tur att åka på roadtrip längs östkusten. Jag följde henne till busshållplatsen och även om vi inte sa något såg jag det i ögonen och kände det i kramen. Vi hade klarat det. När jag ser tillbaka på tiden tillsammans med Regina blir jag varm i bröstet av glädje, kärlek och stolthet över att vi banne mig kämpade för drömmen, och dessutom lyckades ha the time of our lives på samma gång.
